Lika traditionellt som respektingivande

Sett mot en bakgrund av filmens titel finns det gott om välbekanta ansikten i Aku Louhimies Okänd soldat (Tuntematon sotilas), den tredje filmatiseringen av Väinö Linnas klassiska roman.

Talande är att när filmmakarna inför produktionsstarten gick ut med skådespelarvalen var kommentarerna många och bra hetsiga. Underförstått: Hietanen, Koskela och Rokka är inte vilka som helst karaktärer, de är finländska arketyper, allmän egendom, mytisk mark.

Därifrån är steget inte långt till att mytologisera verket som helhet, låt sen vara att styrkan i Linnas text – och de därpå följande filmatiseringarna – ligger i den utomordentligt realistiska infallsvinkeln.

I samma veva kanske man kunde ställa sig frågan varför den finländska historieskrivningen filmiskt sett alltid börjar och slutar med kriget (eller rättare sagt krigen). Trots allt var det ju efter att krutröken lagt sig som vandringen mot det Finland vi känner i dag – en framgångshistoria utan like, det bör sägas – på allvar tog fart.

En ytterligare fråga; behöver vi i kölvattnet av Edvin Laines kanoniserade femtiotalsversion och Rauni Mollbergs åttiotalsupplaga verkligen en tredje film?

Fast på den punkten fattar man gärna tag i regissören Aku Louhimies "ursäkt", nåt i stil med att tonårssonen som i skolan läst Väinö Linnas romanförlaga ansåg att även en film vore på sin plats.

På svenska: historielöshet bör med historielektioner bekämpas, gärna i det populärkulturella formatet. Och utan svartvita samt överåriga Suomi-Filmi-förtecken, just det, ja.

På tal om detta ödslar Louhimies, i farten med ett manus skrivet i lag med Jari Olavi Rantala, inte mycket tid på förspelet eller på den politisk-historiska inramningen för den delen. I Helsingfors vajar Nazitysklands flagga och i journalfilmerna på bio flirtar man med fosterlandskänslorna men särdeles utstuderat är detta inte.

I garnisonen i Paloaukea träffar vi så maskingevärskompaniet som i samband med mobiliseringen i juni 1941 skjutsas till norra Karelen, utan vetskap om vad som komma skall. Där kommer verkligheten snabbt emot.

"Det ser ut att bli ett fint blåbärsår i år", konstaterar Pirkka-Pekka Petelius (förövrigt bekant även från Mollbergs version) kapten, bara för att sekunder senare falla offer för ryssarnas artillerield.

Fortsättning följer, räddharar presenterar sig, men det oaktat är det inget fel på humöret. "Vår tid, Finlands tid, är nu", heter det i ett brev hemifrån allt medan officerskåren – invaggad i det storfinländska tänkandet – konstaterar att man lärt sig av vinterkriget. Den här gången har man inte för avsikt att vandra baklänges, allting är nu annorlunda, ungefär så.

Fast nu är ju Okänd soldat inte blott krutrök och kuta omkring i skogen. De vardagsfilosofiska resonemangen avlöser varandra, precis som sig bör, och däremellan krökar man så det står härliga till. Poängen är att där officerskåren kör med "Marskin malja", överbefälhavarens födelsedag till ära, får manskapet lov att ty sig till något mindre ädla råvaror.

Under tiden rycker de finländska trupperna fram. Efter att man korsat den gamla gränsen och operationen övergått i ett "rövartåg" kommer man så småningom fram till Petroskoj där en vildvuxen segerfest tar vid – i förtid som det visar sig. Sommaren 1944 vänder krigslyckan varpå en kaotisk reträtt tar vid.

Måste erkänna att jag hyste tvivel inför Aku Louhimies färdigheter att ro i land ett projekt som detta, i synnerhet som regissören i exempelvis Vuosaari/Nordsjö, den tristaste av förortsskildringar, visade prov på ett närmast monumentalt (grav)allvar.

Så inte i Okänd soldat. För även om Louhimies drar ut i strid med realismen för ögonen, med ond bråd död som ständig följeslagare, finns folkligheten, kamratskapet och den mustiga humorn hela tiden där.

Detsamma gäller för de samhälleliga spänningarna som växer fram i gränslandskapet mellan officerskåren och mannarna. Där Jussi Vatanens Koskela, en hjälte i Runebergs tradition, lika anspråkslös som rättfärdig, har en förmåga att balansera mellan de två elementen är Samuli Vauramos (löjtnant) Lammio en paragrafryttare av rang.

Välbekant, jovars, och kanske kunde man därför hävda att det mest radikala i Aku Louhimies nyfilmatisering är det faktum att filmen är så himla traditionell, att man inte ens försöker sig på en nytolkning.

Där Rauni Mollberg på åttiotalet visade prov på psykologisk realism, detta samtidigt som man på vissa håll – mot en bakgrund av fredsrörelsens landvinningar – envisades med att se Okänd soldat anno 1985 som ett pacifistiskt manifest (utan att riktigt lyckas) är Louhimies den litterära förlagan trogen.

Och varför inte. Här finns det mest genuina av karaktärsgallerier och replikskiften som håller än i dag. Plus att Väinö Linna visavi frågan om krig och fred intar den mest illusionslösa av hållningar, liksom filmen.

I den mån Aku Louhimies tillför något nytt skulle det i så fall handla om att lyfta fram naturen som ett element bland andra, ett drag gemensamt med Terrence Malicks Den tunna röda linjen. I den nya filmen finns även hemmafronten med på ett hörn.

Tänker på Paula Vesalas bondmora som tar hand om gården (och barnen) när Rokka, husbonden och vinterkrigsveteranen, tar strid. På Koskelas torparmor, bekant från Här under polcirkeln, som redan begravt två av sina söner.

Men det som framför allt bör lyftas fram är det helgjutna skådespelararbetet. I Aku Hirviniemi alias Hietanen har filmen en lustigkurre som heter duga. För att inte tala om Jussi Vatanens Koskela och Eero Ahos (Antero) Rokka, den sistnämnda en sjujäkla soldat vars förakt för auktoriteter ständigt för honom på kollisionskurs med sina befälhavare.

Även i övrigt är filmen flärdfritt och fungerande arbete. Tänker inte minst på den förödande fina ljudbilden, på en pyroteknik som i inget skede kommer sig för att stjäla huvudrollen.

Se här en film som andas och lever (även när döden skördar sina offer), som i inget skede ber om ursäkt för sig. Det är nästan så hatten åker av.