Upphovsrätt kan inte mätas med en viss mängd takter

Sakari Ylivuori tar i Impuls-kolumnen (HBL 18.9) förtjänstfullt upp fallet Marcus Gray mot Katy Perry gällande plagiat av musikaliskt verk. En domstol i Kalifornien dömde Perry och alla de sex andra personer som deltagit i produktionen av verket Dark Horse ansvariga för att ”plagiatet” av Joyful Noise över huvud taget offentliggjorts för allmänheten. Jag önskar framföra några upphovsrättsliga aspekter i frågan.

Ett unikt rättsfall i Sverige, där man tagit ställning till plagiat, belyser problematiken för musikaliska verk. Högsta domstolen (HD) skulle bedöma i fallet (Nytt juridiskt arkiv, 2002, s. 178) om en melodislinga var skyddad och om intrång skett genom en melodi som skapats senare. HD resonerade kring begreppet verkshöjd (det litterära och konstnärliga verket måste ha ett visst mått av självständighet och individuell särprägel eller så kallad originalitet). Man beaktar inte kvaliteten, kvantiteten, stilen eller manéren hos verket. Ett musikaliskt verk skyddas om det är tillräckligt originellt i sammanförande av toner.

En särdeles bekant frågeställning gäller huruvida man kan ”stjäla fyra takter från ett annat musikaliskt verk”. Denna uppfattning är välkänd och har fått förankring hos allmänheten. Svaret är nekande. Det finns inte någon sådan regel i upphovsrättslagen. Upphovsrättsliga intrång i musikaliska verk kan inte mätas med en viss mängd takter ur redan befintliga och skyddade verk. Likaväl kan man anse att ett intrång begås vid en gränspunkt vid tio takter, beroende av hur självständigt och originellt det tidigare verket är. Däremot kan det vara möjligt att låna flera takter från verk som inte är originella eller så kallade allmängods utan att man gjort sig skyldig till intrång. Man bör jämföra verken för att bedömning kan göras. Om likhet föreligger bör upphovsmannen till det senare verket visa att han eller hon inte känt till eller utnyttjat det tidigare verket.

I det svenska rättsfallet var den avgörande frågan om verkshöjd en bedömning av melodin i den form som den uppfattas av lyssnaren, en helhetsbedömning. Enligt domstolens mening var det tydligt att det var melodierna som lyssnarna fastnade för och kände igen och det framträdande i låtarna var melodierna. Skillnader som fanns i harmoni och tempo saknade betydelse. I bedömningen fästes uppmärksamhet vid det intryck som lyssnaren fått av melodierna, vilka var i en avgörande ställning. Melodierna var påfallande lika varför melodi 2 gjorde intrång i ensamrätten till melodi 1. I detta fall gjordes en mätning av en upplevelseorienterad likhetsbedömning och inte en notationsanalysorienterad likhetsbedömning.

I det aktuella fallet Marcus Gray et al. mot Katy Perry et al. om melodierna Joyful House (3) och Dark House (4) har en jury ansett att det är fråga om plagiat och således intrång i upphovsrätten. Jag har såsom Sakari Ylivuori lyssnat på båda melodierna, men inte upplevt påfallande likhet.

Det framkommer inte ur handlingarna hurdan likhetsbedömning juryn utfört, baserad på noter eller andra noteringar eller hur melodierna upplevs. Joyful Noise har förvisso spelats miljontals gånger i mediekanalerna och torde ha varit bekant för Perry, men kan nog inte anses som något allmängods.