Krönika: Det pågår ett tyst bokbål som ingen talar om

Jag hade inbrott på torpet nyligen. Bland alla de grejer som motorsågar, verktyg och gasolflaskor som de brukar ta var det en kategori av ägodelar jag inte ens reflekterade över kunde försvinna – mina böcker. De ligger där inkastade i bokhyllor och ändlösa rader av kartonger på vinden. Mycket riktigt var de alla kvar. Inte ens en tandlös pundare som gör ett intjack vill ha mina romaner av Jean Genet, Albert Engström och Charles Bukowski. Trots att jag inte längre läser böcker, det intellektuella arbetet är satt på paus, skulle jag aldrig komma på tanken att slänga en endaste tummad pärm.

Men vi bokhoarders är i minoritet. I Sverige eldar vi med böcker, långt efter att litteraturen värmt våra själar med sitt innehåll, skapar de varmt vatten så vi kan tvätta av oss smutsen av att delta i ett av världens största bokbål. Eller så går böckerna till Tyskland där de blir returpapp. Besöker du en återvinningscentral så står den där, den stora gröna containern fylld till bredden med böcker. Mycket är kokböcker från 1970-talet, underhållningslitteratur och deckare. Där ligger också klassiker som tillhör mänsklighetens vackraste kulturella mästerverk.

Till och med biblioteken rensar i sina magasin. Jag har plockat upp Elena Ferrantes utrangerade Neapelkvartetten för några futtiga kronor. I Sverige har över 430 bibliotek lagts ned från 1998 fram till idag. Stockholm har lagt ned 50 procent av sina bibliotek. Var böckerna försvinner går bara att gissa, förmodligen är de redan rök ur fjärrvärmeverkens krematorier.