Konsertrecension: Gripande musikaliska altarmålningar

Helsingfors stadsorkester under ledning av Susanna Mälkki och med Pekka Kuusisto som solist. Slutresultatet var en konsert där Kuusisto hade fått specialtillstånd att improvisera i Magnus Lindbergs stycke. 

Pekka Kuusisto var solist när Helsingfors stadsorkester framförde musik av Paul Hindemith och Magnus Lindberg.
Mats Liljeroos
01.10.2022 13:06

Klassisk musik

Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Susanna Mälkki. Solist: Pekka Kuusisto, violin. Lindberg, Hindemith. Musikhuset 30.9.
Magnus Lindberg har sannerligen varit på Musikhustapeten denna vecka. I onsdags och torsdags presenterade Hannu Lintu och Radiosymfonikerna orkesterstycket Serenades för första gången i Finland och i fredags var det Helsingfors stadsorkesters tur att göra första violinkonserten (2006) – jämte klarinettkonserten Lindbergs sannolikt mest framförda orkestrala verk.
Stycket har spelats in två gånger på skiva, med Lisa Batiashvili, Sakari Oramo och RSO samt med Pekka Kuusisto i dubbelrollen som solist och dirigent för Tapiola Sinfonietta. Den förstnämnda versionen är klangligt flottare, mer elegant, medan Kuusistos version känns spontanare och mer kapriciös till sin natur.
Kuusistos syn kommer eventuellt närmare musikens kärna, även om känslan att Lindberg inte helt kunnat bestämma sig för en hurudan konsert han vill skriva onekligen gör sig gällande. Han nyttjar en Mozartorkester, men sin vana trogen lyckas han – på gott och kanske litet på ont – med att få ensemblen att klinga betydligt större än vad den är.
Angelägen musik handlar det ändå om, med ett expressivt solistparti som avfattats enligt alla konstens regler. Den här gången höll Susanna Mälkki de orkestrala trådarna säkert i sin hand och Kuusisto kunde koncentrera sig på solostämman, som han utformade med en jordnära, stundom robust, snudd på spelmansmässigt lössläppt fantasi. Så inte minst i solokadensen, som Lindberg nog komponerat men som Kuusisto fått specialtillstånd att improvisera.

Unik harmonisk värld

Paul Hindemith hör till de tonsättare som ansågs passé under de första decennierna efter andra världskriget, men vars renommé sakta men säkert vuxit. Ändå är fortfarande stora delar av hans digra produktion relativt okänd och få vet att han har skrivit elva operor och sex symfonier – sju, inklusive de mästerliga Symfoniska danserna – av vilka den oftast framförda, Mathis der Maler (1934), delar material med den senare tillkomna operan med samma namn.
Den som sett renässansmästaren Matthias Grünewalds Isenheimaltare i levande livet glömmer det aldrig. Så ej heller Hindemith, som i symfonin tecknar tre av altarets målningar, Engelkonzert, Grablegung och Versuchung des heiligen Antonius, i nog så sällsamt gripande toner. Hindemiths harmoniska och melodiska värld är helt unik, liksom hans sätt att integrera folkliga melodier och sakrala motiv i den musikaliska helheten.
Det var med glädje man kunde notera Susanna Mälkkis starka känsla och engagemang för den här musiken. Hon hade gjort sin hemläxa in i minsta lilla detalj och skapat sig en klart formulerad vision av den symfoniska helheten, som hon formmässigt träffsäkert och med tillbörlig emotionell pregnans formulerade för sin publik
Det var egentligen bara den festligt avrundande Alleluia-kören i blecket som inte kändes optimalt kalibrerad och kanske kunde det allra sista jublande Dess-durackordet ha varit ännu mer jublande. Detta förtog dock minimalt av helhetsupplevelsen – blecksektionen skall överlag ha en rejäl eloge – som påminde om att Hindemith är en av det förra århundradets stora musikaliska humanister.

ANDRA LÄSER