150 år sedan hungersnöden: Frosten och finanspolitiken fick finska folket på knä

När Västeuropa sist plågades av en omfattande hungersnöd var det Finland som drabbades. Svälten för 150 år sedan dödade över åtta procent av folket. Orsakerna var många, men offren ansågs ha sig själva att skylla för sin lättja och sina synder.

När solen lyser upp landskapet på morgonen den 14 augusti 1867 grips bonden och kantorn Konstantin Sarlin i Viitasaari av en vånda han aldrig ska glömma. Nattfrosten har tagit byns skördar. I sina memoarer beskriver Sarlin den kollektiva chocken, hur folk "som om de var drogade" irrar omkring och tar varandra i hand.

Serie

Hungersnöden 150 år

HBL uppmärksammar 150-årsminnet av missväxtåren 1867–68 med en tredelad artikelserie. I den första delen granskar vi orsakerna till att över 8 procent av folket mötte svältdöden. I nästa del ser vi närmare på matbristen och i den sista delen granskar vi hjälpinsatserna.

Och när ytterligare frostnätter slår till över nästan hela landet i början av september måste hela nationen inse det ofrånkomliga: maten kommer inte att räcka till åt alla, folk kommer att svälta ihjäl i vinter.

"Ångesten uppfyller fortfarande min själ när jag minns den morgonen", skriver Sarlin.

Frosten tog nästan hela Finlands rågskörd och merparten av kornskörden – våra då två viktigaste grödor. I och för sig kom katastrofen inte som någon blixt från klar himmel.

– Man kunde förutse hela processen från missväxt till svältdöd redan i juni 1867. Vem som helst visste att det inte skulle sluta bra då man inte kunde så förrän efter midsommar, säger professorn i ekonomi- och socialhistoria Antti Häkkinen vid Helsingfors universitet.

En period av kyligare klimat, kallad Lilla istiden, föranledde allvarlig missväxt på våra breddgrader minst en gång på tio år fram till mitten av 1800-talet, och år av smärre missväxt var vanliga. Normalt fanns det ändå spannmål kvar i lagren efter goda år så att man kunde hanka sig fram under de dåliga åren, åtminstone genom att blanda bark i brödet.

Bild: Wilfred Hildonen

Hösten 1867 var lagren tomma, vilket bidrog till en fullskalig humanitär katastrof. Väder och klimat gjorde 1867 till ett hopplöst jordbruksår. Våren var iskall, och långt in i juni låg det snö kvar på marken också i söder. På Kimito gick havsisen den 6 juni. Jordbruket kom i gång efter midsommar, en dryg månad för sent, och i september tog järnnätterna skörden.

Detta var upptakten på Västeuropas sista svåra hungersnöd som kulminerade i bedrövliga dödstal våren 1868. Av Finlands folkmängd på 2 miljoner dog omkring 170 000 eller 8,5 procent av svälten eller dess följdsjukdomar – en exceptionellt hög siffra för sin tid. Vissa källor anger över 200 000 döda (upp till 12 procent), men andra menar att den siffran inbegriper dödsfall som inte orsakats av hungersnöden.

Hur som helst, Finlands folkmängd nådde inte upp till 1865 års nivå på flera år efter hungersnöden. Finland hade inte upplevt en lika svår hungersnöd på nästan 200 år, inte sedan 1695–97 då uppemot 25 procent av folket strök med.

För många munnar

Ogynnsamt klimat är bara en av många bitar i ett komplext orsakspussel bakom missväxtårens svältkatastrof. Ett strukturellt problem var att Finland var alltför beroende av jordbruket – nio av tio finländare fick direkt eller indirekt sin utkomst från jordbruket. Märkväl att Lappland i praktiken skonades från hungersnöden – så långt norrut odlade man ändå inte spannmål.

Anmärkningsvärt är också att Finland hade upplevt flera svåra missväxtår tidigare på 1800-talet, som också tvingat folk att blanda bark i brödet, utan att det hade föranlett egentlig hungersnöd. Att katastrofen var framme 1867 kan förklaras med att jordbrukets struktur hade förändrats kraftigt och folkmängden fördubblats på 50 år.

Till exempel i sydvästra Finland försörjde varje husbonde på 1810-talet i snitt 2–3 personer som jobbade som drängar eller annat slags tjänstefolk. På 1860-talet var siffran i snitt 4–5, och i Västnyland och Satakunta hela 7–8 per husbonde. När skörden blev dålig var det följaktligen svårare att mätta alla munnar än det varit 50 år tidigare. Dessutom hade torparna (som hyrde sin jord) blivit fler än de jordägande bönderna.

Sammantaget hade en allt mindre andel av folket makt att fördela skörden. Tjänstefolket var beroende av i vilken mån gårdens avkastning kom dem till godo. Där maten tog slut måste först tjänstefolket, senare kanske också husbonden, dra ut på tiggarstråt.

Miikka Voutilainen vid Jyväskylä universitet betonar i sin doktorsavhandling den skeva fördelningen av resurser som en orsak till hungersnöden. Han hävdar att jordbrukets produktivitet ökade under 1800-talet, men att detta inte förmådde försörja en växande social underklass, i synnerhet inte vid missväxt.

Andelen fattiga var störst på de områden som var sårbarast för missväxt. Och där andelen som inte ägde åkermark var störst var också dödligheten högst. I sådana här kriser finns en slags inbyggd ojämlikhet.

– Ju fler fattiga desto svårare kris, sammanfattar Antti Häkkinen.

Bild: Mikael Bobacka

I kontrast till Voutilainen påtalar han också livsmedelsbristen 1867 som ett absolut fenomen, inte bara relativt: maten skulle inte ha räckt till ens om den hade fördelats jämnare, produktiviteten var dålig.

– Den spannmål, främst råg och korn, som odlades under Lilla istiden var av sorter som mognade så långsamt att det egentligen alltid förelåg risk för missväxt på grund av frost, säger Häkkinen.

Skulder och recession

Att spannmålslagren var tomma hösten 1867 berodde inte så mycket på skördebortfall året innan som på att många gårdar var svårt skuldsatta. Mycket av skörden 1866 gick direkt till kronofogden eller till privata långivare.

Detta är ena änden i ett marknadsekonomiskt nystan. De som hade beviljat lånen krävde sina pengar tillbaka för att de själva var i knipa. Det berodde på en allmän recession i Finland – konkurserna avlöste varandra. Europa genomled en lågkonjunktur, och den kalla sommaren orsakade missväxt över hela kontinenten. Amerikanska inbördeskriget (1861–65) bromsade världsmarknaden i flera år efteråt. Allt detta ledde till att bröd och importerad spannmål blev dyrare.

I Finland varnade tidningarna redan under försommaren 1867 för en förestående katastrof. Wiipurin Sanomat uppmanade i juni senaten att omedelbart låna pengar för att importera brödsäd i stora volymer för att undvika en hungersnöd följande vinter. Senatorn och finansministern Johan Vilhelm Snellman dröjde ändå till hösten innan han avtalade om ett internationellt lån på 5,4 miljoner mark med vilket senaten och handelshusen skulle importera spannmål.

– Statsmakten aktiverade sig för sent, och lånesumman skulle inte heller ha räckt särskilt långt, säger Antti Häkkinen.

Antti Häkkinen Bild: Cata Portin

Till exempel J.W. Snellman G:sons handelshus i Uleåborg, där handelsmannen var finansministerns kusin, skickade ett fartyg till S:t Petersburg hösten 1867 för att vänta ut den prissänkning som brukade infalla på senhösten. Men också den ryska skörden hade varit usel, och den här hösten föll priset aldrig.

När handelsmannens ombud till slut fick order om att köpa i alla fall hade han bara börjat lasta skeppet när nästa order nådde honom. Handelshuset telegraferade att han kunde sluta lasta, att det börjat snöa i Uleåborg. Isen lade sig innan ett enda fartyg hann hem.

I stället transporteras spannmålslaster med häst och släde från Sankt Petersburg till Österbotten, och även de måste vänta på slädföre fastän folket hungrade. Färden varade i veckor, och karavanen mötte utsvultna människor som vandrade i motsatt riktning, efter att ha lämnat sina hem för att tigga.

– Det är slående att de här människorna inte attackerade karavanerna och stal mjölsäckar. Man kunde ha väntat sig en revolt, men det blev aldrig någon, säger Häkkinen.

Snellman och ansvaret

Även om det omedelbara lån Wiipurin Sanomat förespråkade hade varit socialpolitiskt motiverat såg senaten andra skäl att avvakta. Snellman hade precis frigjort marken från rubeln och knutit den till silvermyntfoten. Myntreformen var en milstolpe på vägen mot självständighet, en markering att Finland klarar sig självt. I det avseendet var det inte läge att begära mathjälp från Ryssland eller större lån från utlandet.

Myntreformen innebar en 20-procentig revalvering vilket betydde att gamla lån måste betalas tillbaka med dyrare pengar, och Snellman tog ogärna nya lån. Att de finanspolitiskt känsliga åren efter myntreformen sammanföll med svår missväxt var givetvis en slump, men den förvärrade misären. Flera historietolkningar har hyllat Snellmans finanspolitik för vad den åstadkom på sikt snarare än beskyllt den för en förvärrad svältkatastrof.

– Man kan inte riktigt skylla på vare sig Ryssland, folket, Snellman eller svenskarna. Hela krisen passar inte riktigt in i vår nationella historia. Den är delvis förtigen och inte fullt utforskad, säger Antti Häkkinen.

Snellman har beskrivits som en reformator, och 1860-talet som en startpunkt för Finlands ekonomiska utveckling. Industrialiseringen tog fart och flera större reformer genomdrevs utöver myntreformen: näringsfriheten, förvaltningsreformen som skilde kommunen från kyrkan, folkskolverket, språkreskriptet och rörelsefriheten.

– Reformerna var positiva i sig, men över dem faller svältkatastrofens dystra skugga, säger Häkkinen.

Snellmans andel i krisen har varit ett svårt ämne att diskutera. Henrik Forsberg, doktorand i ekonomi och socialhistoria vid Helsingfors universitet, säger att Snellman snabbt blev kultförklarad. Det har försvårat en kritisk granskning av honom.

Hungersnöden kulminerade våren 1868. För att lindra nöden bjöd en engelsk verkmästare i Tammerfors hundra fattiga på middag på långfredagen. För ändamålet hade han fått fem pund av en släkting. Bild: Museiverket / Antells bildsamlingar

– I nationella berättelser ingår typiskt stormän. Det gör det svårt att se vilka misstag de begick. Man ska inte lägga för mycket skuld på Snellman, men han ledde statens finanspolitik, och därför borde de misstag som gjordes kanske också erkännas, säger Forsberg.

Han noterar att folkskolböckerna i 70–80 år efter hungersnöden knappt nämnde hela katastrofen.

– Man hade byggt upp en kraftigt förskönad bild av bonden Paavo som laglydig och generös, också i svåra tider. Det fanns en tendens att hellre betona de nationella framgångarna och att glorifiera Snellmans agerande. Då passar nödåren inte riktigt in i berättelsen, säger Forsberg.

Ett Guds straff

Så här 150 år senare kan historikerna nog diskutera de känsliga frågorna i anknytning till nödåren, men dessvärre, säger Antti Häkkinen, har man inte riktigt lyckats väga de olika orsakerna mot varandra även om man forskat i dem alla.

Däremot vet man hur ståndssamhället för 150 år sedan såg på nödens orsaker. En vanlig uppfattning var att de fattiga, som generellt drabbades värst, hade sig själva att skylla.

– Det är en ganska stor förändring att samhället har börjat anse att en utsatt människa inte nödvändigtvis ska ta skulden på sig, att hon inte hamnat där för sina synders skull, utan att det kan finnas samhälleliga faktorer som föranlett situationen, säger Antti Häkkinen.

Hungersnödens offer trodde att Gud straffade dem?

– Ja, enligt samtidstolkningar kom svälten som ett straff dels för människans lättja, vårdslöshet och oduglighet, dels för att hon hade brutit mot Guds vilja. Man straffades för att man var lat, dum och syndig.

Det fanns inslag av barmhärtighet och välgörenhet i 1860-talets Finland, men hårdheten var genomgripande, enligt Häkkinen.

– Samhället var förvånansvärt hårt. Det passar inte in i vår bild av ett harmoniskt agrarsamhälle där folk ställde upp för varandra i talkoanda. När man granskar det under en kritisk tidpunkt finns det inte många spår av det lyckliga.

I den mån skulden kan läggas på nationella och lokala makthavare handlar det enligt Häkkinen framför allt om att de under bristande beredskap tar politiska beslut som förvärrar nöden. Man saknar strategier för att tackla missväxt fastän fenomenet är återkommande, och när recessionen slår till misslyckas de politiska nödlösningarna.

FAKTA

Än vet vi inte allt

Orsakerna till hungersnöden är kända, men deras inbördes förhållanden är inte fullt klarlagda. Antti Häkkinen tipsar om några outforskade frågor:

Gick den sävliga reformen av kommunförvaltningen ut över hungersnödens offer? Det kunde förklara församlingarnas passivitet i början av krisen. Bönderna motsatte sig reformen för de visste att den skulle kosta dem pengar. Kan detta ha föranlett en situation där ingen egentligen tog ansvar för hungerkrisen?

Hur var en så omfattande kris möjlig i ett samhälle där flera grundstrukturer var på plats? Telegrafen var uppfunnen, Finland hade trots allt en förvaltning, ett postverk och ett fungerande system för att bära upp skatt.

Fanns det ett större politiskt mönster bakom nöden? Hjälpte Sverige och England de nödställda i Finland av pur barmhärtighet eller också för att Finland kunde fungera som slagträ i deras ambitioner att drämma till Ryssland? Hur uppfattade och förhöll sig Ryssland till den här problematiken? Svar kan sökas i de ryska arkiv som nyligen öppnats.

Häkkinen har studerat de rapporter som senatorerna Oscar Norrmén och Samuel Antell sammanfattade på församlingsnivå vid årsskiftet 1867-68. Av dem framgår att när man kunde förutse den kommande förödelsen var det redan för sent att undvika den.

Finland saknade framför allt en beredskap och en strategi för att tackla situationen vid svår missväxt. Det fanns ingen långsiktig planering, inga arrangemang för transport och lagring runtom i landet.

– Det är häpnadsväckande att inse hur passivt samhället förhöll sig. Man kunde ha skaffat spannmålsreserver eller organiserat hjälparbetet i tid, säger Häkkinen.

I stället levde man kvar i det ekorrhjul Konstantin Sarlin beskriver i memoarerna från 1911: "Den frostdrabbades första uppgift var undantagslöst att skuldsätta sig och ty sig till tallbarken, för på den tiden, precis som nu, gick hela årets skörd åt under nästa år, så att det normalt rådde brist också på utsäde."

Artikeln bygger utöver intervjuer på Antti Häkkinens (et al.) bok Kun halla nälän tuskan toi – miten suomalaiset kokivat 1860-luvun nälkävuodet (Söderström, 1991).

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42