Den ”nordiska” välfärdsmodellens överlägsenhet är alla eniga om. Vi finländare betraktar oss själva gärna som en medlem i klubben ”den nordiska modellen”.
Men varför är vi den svagaste medlemmen i klubben? Vi är det enda nordiska land vars statsskuld stadigt verkar öka. Vi är det enda landet med ett betydande strukturellt budgetunderskott och ett hållbarhetsunderskott. En viktig orsak är att Finlands sysselsättningsgrad är lägst i Norden. Men varför är den lägst? Dessutom har vi stora problem i hur vi förvaltar våra offentliga tjänster. Vi saknar personal och pengar. Det råder en förvirring om hur lönesättningen för välfärdsbranschen skall gå till. De offentliga pengarna kommer uppenbarligen inte att räcka till under detta årtionde.
Varför är vi sämst i klassen? Låt mig sticka ut hakan och föreslå en förklaring som jag tror spelar en stor roll. Jag skyller många av vårt lands problem på vår korporativism – alltså den orimliga makt som har tillhandahållits arbetsmarknadens organiserade parter. Detta är ett särdrag som skiljer Finland från det övriga Norden. Alla nordiska länder har förstås kollektivavtalsstyrda arbetsmarknader, men endast i Finland har parterna fått en till hälften statlig roll. Jag vill absolut inte kritisera arbetsmarknadens parter, utan det politiska systemet. Intresseorganisationerna tar den makt som erbjuds dem, och det är regeringarna och riksdagen som kan börja axla sitt ansvar och förbättra läget.
