Filmrecension: Tack och lov för Brad Pitt

Bullet train vill vara Pulp fiction, Deadpool eller Snowpiercer – men blir bara en blek kopia. Brad Pitts karisma finns kvar, men inte ens den räddar eländet. Dialogen är så fri från finess och substans att Martina Moliis-Mellberg tycker synd om skådespelarna.

Brad Pitt går genom Bullet train som en pensionerad stoner, något avtrubbad och trött men med en lätthet och otrolig anpassningsförmåga. Att se på honom är att se skuggorna av så många karaktärer han spelat tidigare.

ACTION

Bullet train
2/5
Regi: David Leitch. Manus: Zak Olkewicz, baserat på Kōtarō Isakas roman MariaBeetle. Foto: Jonathan Sela. I rollerna: Brad Pitt, Bryan Tyree Henry, Aaron Taylor-Johnson, Joey King, Andrew Koji, Hiroyuki Sanada, Michael Shannon med flera
Även en hitman funderar ibland på sitt karriärsval. I en av sommarens stora actionsatsningar Bullet train spelar Brad Pitt fixaren Ladybug, som efter en hel del otur börjat tröttna på våldet. Han försöker sig på en zen-inställning till livet, och lämnar därför pistolen efter sig när han kliver på snabbtåget från Tokyo till Kyoto. Det stundande jobbet är till synes enkelt, han ska lokalisera en kappsäck och stiga av tåget med den.
Väl ombord finns det dock en hel del hinder. Först har vi kappsäckens beskyddare, fixarna och bröderna Lemon (Bryan Tyree Henry) och Tangerine (Aaron Taylor-Johnson) som fått i uppdrag av maffiabossen White Death att återbörda dennes son som kidnappats samt lösensumman för hans frigörelse. Sedan har vi dessutom Yuichi Kimura (Andrew Koji), en far ute efter hämnd; Prince (Joey King), en tonårig psykopat med en egen agenda; samt lönnmördarna Wolf (Benito Antonio Martínez Ocasio aka Bad Bunny) och Hornet (Zazie Beetz).

Blek kopia

En grupp mördare fast på ett framrusande tåg, det är som upplagt för blod och komplikationer, men manusförfattare Zak Olkewicz borde ha vevat berättelsen några varv till. För det första kan en kanske fråga sig varför nästan alla som reser mellan Tokyo och Kyoto är västerlänningar. För det andra: Bullet train är en röra av snabba klipp, tillbakablickar, luddiga incitament och tomt prat. Den vill vara Pulp fiction, den vill vara Deadpool, den vill vara Snowpiercer, och framför allt vill den vara en valfri Guy Ritchie-film. Men det finns en orsak till att folk mestadels har slutat försöka återskapa Tarantinos eller Ritchies stil – det blir sällan bättre än en blek kopia.
Så även här. Dialogen är så fri från någon slags finess eller substans att en tycker synd om skådespelarna som måste yttra denna smörja. Särskilt mycket sympati känner jag för Aaron Taylor-Johnson och Bryan Tyree Henry som kämpar på och trots materialet lyckas skapa några stunder av tolererbar underhållning.

Mansplaining

Med det sagt är Lemons ständiga prat om Tåget Thomas (vilket ”spexigt” särintresse, dock taget från källmaterialet, Kōtarō Isakas roman MariaBeetle) och filmens tradiga, upprepade försök att skapa komik ur brödernas namn symtomatiska för hela filmen – här kokas en hel meny på samma spik. Att det mesta dessutom låter som mansplaining, oavsett vem som yttrar det, ökar irritationen. Till skillnad från Atomic Blonde, som David Leitch också regisserade, finns här heller inget stilistiskt credo. Några snygga actionsekvenser får Leitch till, främst med Brad Pitt med kappsäcken som skydd och vapen, men ju fler komponenter och dataeffekter desto mer andefattigt och tröttsamt blir det.
Tack och lov för Brad Pitt då, som går genom filmen som en pensionerad stoner, något avtrubbad och trött men med en lätthet och otrolig anpassningsförmåga. Att se på honom är att se skuggorna av så många karaktärer han spelat tidigare. Den pojkaktiga karisma han så tydligt besatt som ung finns också kvar – filmstjärneauran får en stundvis att nästan glömma vilken hopplös film han befinner sig i. Nästan.

ANDRA LÄSER