Ett stort steg för Finland, ett litet för mänsklighet

Det har stötts och blötts så mycket i vårt land för eller emot Nato att det egentligen är slöseri med ens eget liv och andras tid att yttra sig i saken. Men då jag känner en djup sorg, samtidigt som jag upplever att jag är så mycket mer eller så mycket mindre än för eller emot, kan jag inte låta bli att dyka in i hetluften.
Enligt en färsk gallup stöder 76 procent av finländarna ett medlemskap och 11 procent kan varken säga ja eller nej. Troligtvis kommer merparten av de osäkra att ställa sig bakom ett medlemskap eftersom det tunga maskineriet är i rörelse. Det innebär att (åtminstone eller bara) 12 procent av de vuxna medborgarna säger nej till ett Natomedlemskap, vilket ändå är flera hundratusen individer.
Själv förknippar jag Nato med en förgången tid, som en kvarleva av efterkrigstiden, kalla kriget. I det långa loppet har Nato inte haft lika mycket ohyra i mjölpåsen som Sovjet-Ryssland, det är klart. Ändå är Nato någonting jag gärna sett ruttna bort på historiens soptipp, tillsammans med allt det andra förlegade. Tyvärr har Vladimir Putins Ryssland (ja, man kan väl nog påstå, att Putin är oligarkernas oligark; om Ryssland har oligarker, har Putin själva Ryssland på sitt bankkonto) visat att allt det vi vill avfärda med ett ”aldrig igen” (såsom judefientlighet, rasism, nazism, stormaktsdrömmar) mången gång kan visa sig som ett ”alltid igen”.
För mig är Finlands beslut att gå med i Nato rakt ingen orsak till lättnad eller jubel. Det är en av många spikar i den kista där jag förvarat diverse framtidsoptimism. Naturligtvis är Putins Ryssland en smärtsammare och grymmare, blodigare bult än Natospiken (varje jämförelse är förstås löjlig). Av samma orsaker kan man inte heller låta tankar gå till Finlands gatlöpning mellan Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland under andra världskriget.
Många ser Natos artikel 5 som en räddare undan döden. Men hur mycket kan den utlova, den ger nog rätt fritt spelrum. Och kan vi lita på medlemsländernas löften och goda viljor. Hur mycket är Nato villigt att riskera om en ”kroppsdel” angrips. För att hänvisa till Ukraina och dess utsatthet: 1994 ingick Ryssland, USA och Storbritannien ett avtal om att garantera Ukrainas integritet – har Bill Clintons och kompanjoners underskrifter haft betydelse 2014 och nu åtta år senare.
Det slentrianmässiga argumentet är att Natos femte artikel utgör en räddningsplanka, att ingen vågar anfalla ett land som är med i Nato. Men om omvärlden, inklusive Nato, inte av ren och skär mänsklighet vill komma till skott och försvara Ukraina, eftersom risken för ett tredje världskrig är uppenbar, så varför skulle ett Natomedlemskap sänka tröskeln för kollegiala massjälvmord till nära nollpunkten.
Artikel 5 kan visserligen fungera som varning så länge ”feghet eller självbevarelsedrift” råder, men tänk om någon vill spela rysk rulett. Dessutom vet vi väl på basen av de senaste dryga tjugo åren att en hel del otänkbara saker plötsligt är kalla fakta.
När Finland i skrivande stund står och knackar på, är det lite som att möta Sankte Per vid pärleporten, alla kort i packen är inte bekanta och vi vanliga dödliga som följer skockens ledare vet ännu mindre. Förutom att vi inte vet vad som gäller för Finlands Natodel i en snar framtid, vet vi absolut inte vad som gäller på längre sikt.
Dessutom är Nato bara så starkt och pålitligt som sina enskilda medlemmar, exempelvis ett Turkiet och ett Donald Trumps USA – visserligen är Trump inte för tillfället Amerikas president men sannolikheten att han kan bli det om ett par år är stor. Och i vilket fall som helst har han plöjt så pass djupa sår i sitt lands lekamen, att landet fortfarande ser ut och känns som Trumplandia.
Även om jag förstår Finlands iver – med eld i baken – att ansöka om medlemskap, ser jag det som en yttring på febertermometern, en berättelse om allt det som gick i kras och kanske aldrig (mer) kommer att bli mål för mänskliga strävanden.
Nato är en kärnvapenklubb. Eftersom jag hela mitt vuxna liv motsatt mig kärnvapen och smått hoppats på nedrustning i fråga om dem känns det allt annat än uppbyggande att ofrivilligt bli en röst för upprustning eller bevarande av kärnvapenarsenalen. Det är väl bara att återanvända Ralf Norrmans kända fras och trycka till (även om det är en droppe): personligen har jag inte gått med i Nato.

Gunnar Högnäs,

Åbo

ANDRA LÄSER