Insändare: Rovdriften av naturresurser på kommande generationers bekostnad är ohygglig

Studentfesten som gick av stapeln 1975 i ett småhusi Pargas var oförglömlig, även om vi gjorde vårt bästa med billigt vin. Huset låg ett par kalkstenkast från dagbrottet som i dag ägs av Sigmaroc där Blackrock Investment är den största enskilda ägaren. Min farfarsfar ägde skutan Elida, som på 1890-talet transporterade bränd kalk från min fars hemgård. Den urgamla kalkproduktionen var på den tiden minimal jämfört med i dag, men krävde ändå så mycket ved som bränsle att det blev ohållbart. Enligt Åbo Underrättelser (21.4) kommer kalken i Pargas att ta slut om 25 år, och kommande generationer kan sedan betrakta en 150 meter djup grop som är två kilometer som längst, samt den så kallade hundbanan av reststenar med sin fina motionstrappa.
På vägen till Tahko skidcentrum kör man via Siilinjärvi. Där finns den enda fosfatgruvan inom EU. Under ledning av ägarminister Jyri Häkämies såldes den för futtiga 200 miljoner euro åt Yara-koncernen som en del av Kemira Growhow-affären. Fosfaten används i huvudsak för att producera konstgödsel som går på export. Om staten ännu hade ägt de enormt värdefulla fyndigheterna, kan man anta att både skattebetalarna och jordbrukarna hade varit nöjdare. Siilinjärvi har ett eget monumentalt avfallsberg. Gipshögens högsta höjd 190 meter och diametern är cirka 700 meter mätt på Google maps. Webbplatsen https://kaivostutkijat. blogaaja.fi/siilinjarven- kaivos-osa-ii/ beskriver de andra miljöeffekterna.
Jag besökte Pyhäsalmi gruva i Pyhäjärvi för något år sedan inom ramen för ett IT projekt, som aldrig slutfördes. Enligt utsago för att gruvan inte har någon framtid när mineralerna tagit slut. Gruvan har inget större avfallsberg, men i ställer ett 1 444 meter djupt schaktsystem som First Quantum lämnar åt framtiden.
Övergivna gruvor finns på olika håll i Finland. Gemensamt för dem är de skapar en inkomst för några få generationer och lämnar efter sig tomma schakt och dagbrott och ofta miljöskador som samhället får ta hand om när investerarna stuckit. Gruvindustrin vill gärna (på sin hemsida) framhålla vissa specifika områden där produkterna behövs – cyklar, mobiltelefoner, solpaneler, kirurgiska instrument (!) etcetera. Närmast genant att nämna kirurgiska instrument och inte cement, kamstål och vapen. Ofta onödiga mobiltelefoner som kinesiska företag tillverkar för globala marknader börjar också bli ett ganska utnött argument för gruvdriften.
Energisektorn går i en mera hållbar riktning, men gruvindustrin är och förblir beroende av icke förnybara resurser. Vår rovdrift av naturresurser på kommande generationers bekostnad är ohygglig och takten bara ökar. Mellan 2000 och 2018 ökade till exempel användningen av industriella mineraler (andra än metaller) med 144 procent. Genom att ta ekonomisk kontroll över vårt lands tillgångar hade vi i ändå kunnat lämna stabila investeringar åt våra barnbarn.
När detta skrivs är värdet på Norges oljefond 11 653 miljarder norska kronor (sjönk faktiskt med 200 miljarder sen i går). Nästa gång ni ser en finländsk riksdagsledamot kan ni fråga hur stor Finlands fond för metall- och mineralertillgångar är, och om den kommande gruvlagen ändrar på situationen. Det trista svaret är att lobbarna och lättledda politiker sett till att värdet på denna fiktiva fond är noll euro. Ett undantag är de tillgångar vi äger via Solidium.
Tiden för att ge ett utlåtande till propositionen för en ny gruvlag (VN/12316/2019) gick tyvärr ut den 12 april men det är givande att ta en titt på de 195 utlåtande som givits på lausuntopalvelu.fi. Ett mera globalt perspektiv kan man få genom att söka på ”pacific plunder” och läsa de hårresande fallen som The Guardian har skrivit om.
debatt
Pontus Mattsson, Borgå
ANDRA LÄSER