Dansrecension: Eros bejakar den fysiska laddningen i barockmusiken

Den som anmärker på orenhet i musiksammanhang anklagas ibland för att svara gnällig och småsint. Men åtminstone för egen del handlar det om en känsla av fysiskt välbehag - då intonationen är perfekt börjar stjärnhimlen gnistra och det ilar skönt längs ryggraden. En liknande effekt finns inbyggd i barockmusikens kadenser, i sättet att vrida till musiken och sedan få spänningen att upplösas. Även här handlar det om en starkt fysisk känsla, som inte alltid bejakas till fullo i eleganta konsertsammanhang.

Inom fältet för tidig musik finns gott om experimentlusta och man har kommit en lång väg från att skruda sig i historiska dräkter och stå still på en estrad. Cembalisten Marianna Henriksson och koreografen Anna Mustonen har byggt upp ett fruktbart samarbete, där nutidsdans och barockmusik får slingra in sig i varandra på djupet. Deras första samarbete 2018 byggde på Claudio Monteverdis Mariavesper (läs recensionen här). 

Denna gång utforskar de tankar kring Eros (utgående från Anne Carsons bok Eros the Bittersweet). Musiken blandar friskt fristående nummer från 1600-talets Venedig med speciellt fokus på Barbara Strozzi. Det blir en harmonisk kompott med både instrumentalt och vokalt, solonummer och ensembler, glättiga tamburinrytmer och smäktande sorgesånger. Ibland saknar jag en viss intimitet på den jättelika scenen och speciellt sångrösterna klingar emellanåt lite avlägset.

Subtilt är det dominerande ordet på tungan nästan hela föreställningen igenom. Dansmässigt bjuds det inte på höger och vänster och piruetter och stegserier, utan det handlar oftast om naturligt böljande rörelser, utsträckta händer, blickar, beröring. Musikerna rör sig i rummet och till exempel fagottisten Jani Sunnarborgs barockdanskunnande får fritt bubbla fram. Precis som senast känner jag mig stundvis aningen splittrad av all aktivitet och njuter speciellt då det finns ett tydligt fokus att zooma in på.

De fem dansarna är alla starka på sitt sätt och avtecknar sig som intressanta individer. Speciellt fascinerande är Pie Kär, som bjuder på smekande mjukhet för att sedan skutta iväg, sprittande av rörelseglädje. I duetten mellan Pie Kär och Mikko Hyvönen används skickligt den laddning avståndet mellan dansarna skapar. Jag tänker på barockdanser som menuett, där dansarna cirklar runt varandra och avståndet känns definitivt mer pirrigt än att fantasilöst få all action serverad på bricka (tänk porrfilm).

De fem fina sångarna har alla fått fina partier att bita i och sjunger allt utantill, vilket öppnar för ett fritt sceniskt uttryck, som känns spännande att jämföra med operans värld. Här handlar det om subtilt utforskande av den egna kroppen och att bejaka dess reaktioner på musiken, jämfört med hur man inom operan starkt projicerar innehållet utåt mot publiken och dessutom bär en specifik rollfigur på sina axlar.

Denna gång imponerar speciellt tenoren Juho Punkeri med en drypande sensuell tolkning av Giovanni Felice Sances Filli mirando il cielo. Sopranen Tuuli Lindeberg levererar som vanligt på högsta nivå, hennes rasande intensiva tolkning av Strozzis Lagrime mie blir kvällens emotionella höjdpunkt, och dessutom sätter hon fridfullt punkt för helheten tillsammans med Eero Palviainens smekande luta.

Ett extra omnämnande förtjänar Piia Rinnes smågalna kostymdesign, där flanellpyjamasar samsas med silvriga astronautbyxor, genomborrade hjärtan med långa häxfingrar.