Motiverade och kompetenta jordbrukare tvingas sluta fastän vi vet att arternas mångfald gynnas av ett lapptäcke av gårdar med diversifierad produktion

27.12.2021 19:15
Jordbruket förs på tal i samband med Östersjöns eutrofiering, artrikedomen, husdjurens mående och klimatförändringen. Vi får tacka Finlands jordbrukare för att debatten inte behöver handla om bristen på mat. Finland är till 100 procent självförsörjande på baslivsmedel! Inte nog med det: enligt regeringsprogrammet ska Finlands jord- och skogsbruk senast 2035 kompensera för finländarnas utsläpp av växthusgaser. S-banken har lanserat en fond som finansierar en ökad bindning av kol genom regenerativ odling (HBL 5.12).
Växtriket binder luftens koldioxid i form av organiska föreningar (fotosyntes). Av det i rotavsöndringar och växtrester befintliga kolet bildas mull. Det är ändå tveksamt om en produktiv odling av livsmedel kan åstadkomma en nettoinlagring av kol i marken. Med skörden bortförs omkring en tredjedel av grödornas kolbindning. Merparten av kolinnehållet i rotsystem, skörderester och markorganismer avgår som koldioxid tillbaka till lufthavet, bara 10-30 procent ombildas till mull. Parallellt med denna bildning av mull försiggår också en minskning av det befintliga mullförrådet. I åkermark mineraliseras årligen 0,5-1 procent av mullhalten: mull tjänar som födokälla för markorganismerna; odlingsåtgärder som dränering och jordbearbetning ökar nedbrytningstakten.
Mullhalterna har sjunkit alltsedan jordarna har odlats upp till åker. I södra Finlands mineraljordar ligger mullhalterna efter årtionden av kreaturslös drift på många håll kring fem procent. På lerjordar betingar en ytterligare nedgång en försämring av markens produktionspotential. Integrationen av växtodling och djurhållning gagnar mullhalten, eftersom en stor del av skörden recirkuleras i form av stallgödsel till åkrarna. Odlingen av fleråriga vallar innebär därtill bildningen av omfattande rotsystem. Kolbalanser visar att integrerad mjölkproduktion kan bevara mullhalter på omkring tio procent. Vid ren växtodling behövs en återkommande odling av gröngödslingsgrödor för att bibehålla mullhalter på omkring åtta procent.
Behövs den nygamla benämningen regenerativ odling? Jord- och skogsbrukarna lever av och med naturen. Det ligger i deras natur att regenerera resurser, fastän det inte står skrivet på deras pannor. Reducerad bearbetning, växttäcke året om och mångsidiga växtföljder anammas i den mån som dessa åtgärder medger en produktiv odling. För nuvarande har vi per världsmedborgare knappt 2 000 kvadratmeter åker att tillgå. Antalet människor antas ännu öka från knappt åtta till omkring tio miljarder. Eftersom vi inte kan odla upp mer åkermark behöver vi öka intensiteten och precisionen av odlingsinsatserna. Ju högre skörd, desto större kolbindning; S-banken borde således finansiera dränering och bevattning, samt kalk och mineralgödsel.
Jord- och skogsbruket verkar på samhällets villkor. Det industriella stadssamhällets infrastruktur och produktivitet grundar sig på fossila bränslen. Ledstjärnan är ekonomisk optimering. Jordbruket har påtvingats en strukturomvandling som bortser från ekologiska lagbundenheter, med negativa konsekvenser bland annat för markbördigheten, kretsloppen av näringsämnen och artrikedomen. Långt innan de fossila bränslena tar slut förändras jordklotets miljö av människans numerära dominans, dess otillräckliga tekniska kunnande och dess utsläpp vilka överstiger ekosystemens och atmosfärens regenerationsförmåga.
Tre procent av de sysselsatta tillgodoser den finländska befolkningens behov av livsmedel. Ändå betingar livsmedel (inklusive alkoholfria drycker) bara drygt tio procent av våra konsumtionsutgifter, lika mycket eller litet som utgifterna för fritid och kultur respektive trafik. Alla vackra festtal om familjejordbruk till trots minskar antalet gårdsbruk år för år. Vi tvingar motiverade och kompetenta jordbrukare att avsluta sin verksamhet, fastän vi vet att arternas mångfald gynnas av ett lapptäcke av gårdar med diversifierad produktion, att växtnäringskretsloppet lyckas bäst vid en integrering av djurhållning och växtodling och att; markens bördighet gagnas av kombinationen fleråriga vallar och idisslare. Under nordiska klimatförhållanden är den traditionella kopplingen mellan växtodling och djurhållning resurs-, miljö- och klimatsmart.
En produktiv och regenerativ livsmedelsproduktion förutsätter större insatser än extensiv odling eller rovdrift. Jordbrukarna måste få betalt för de insatsmedel som är nödvändiga och det arbete som de gör. Fler bönder behövs!

Paul Riesinger,

agronomie- och forstdoktor, Yrkeshögskolan Novia, Raseborg

ANDRA LÄSER