En av de första sakerna man försöker lära barn i dagis är att samarbeta. Barn skall lära sig att leka tillsammans, inte bara en för sig, och att dela med sig av de gemensamma leksakerna. Visst, vi accepterar att ett barn kan ha en nalle eller liknande som de har en särskild relation till, men på det stora hela taget förväntar vi oss att barn skall kunna dela och dela lika. Det är ju nämligen viktigt att kunna ta andra i beaktande, att samarbeta och att göra saker tillsammans. Åtminstone insisterar vi på detta när det gäller våra barn…
När det gäller vuxna blir saken som vanligt väldigt mycket mer komplicerad. Visst, i princip vill vi göra gällande att samma regler gäller. Man skall kunna samarbeta, vara en i gänget, dela med sig, allt det där. Samtidigt vet vi att det inte är riktigt samma sak att dela med sig av vuxna ting som det är att dela med sig av hink och spade. Faktum är att vuxenlivet har lärt oss att det också är viktigt att inte dela med sig alltför mycket. Kunskap är makt, och makt handlar ofta om att begränsa andras resurser – till exempel vad gäller information eller insikt. Vi berömmer andra för deras förmåga att samarbeta, men vi avser alltid något mycket mer subtilt. Att samarbeta är här en balansgång; att kunna erbjuda precis tillräckligt mycket, men aldrig mera än så. Att kunna bjuda till, men utan att bli utnyttjad. Att vara generös, men inte eftergiven.
