”Förlorade pojkar med förlorade pappor” – så kan Finland lära sig av Sverige om radikalisering

Gängrelaterade skjutningar, sprängdåd, mord. Året har börjat dramatiskt i Stockholmsområdet, det här efter ett dystert rekordår i Sverige i fjol då 63 personer dog i dödsskjutningar.

Christine Namdar befarar att det kommer att bli värre, och anser att tecknen funnits i flera år men menar att de inte har tagits på allvar.

Hon arbetar som speciallärare i Järvaområdet i Stockholm, där bland annat Rinkeby, Tensta och Husby ingår. Hon är också knuten till Åbo Akademi och Helsingfors universitet som doktorand och är med i ett forskningsprojekt om radikalisering som Finlands Akademi finansierar.

Hon berättar att hennes elever kallar polishelikoptrarna som snurrar över det som polisen kallar utsatt område, ofta förorter, för ”ortens fågel”.

Men även om våldet kommer nära och är påtagligt, försöker Namdar visa att det går att förebygga radikalisering och gängkriminalitet. Det här är också något hon hoppas att Finland ska lära sig av.

Enligt Namdar finns det vissa kända gemensamma faktorer för dem som är i riskzonen för att radikaliseras. De flesta är pojkar och många har ensamstående föräldrar och har ingen, en frånvarande eller en våldsam pappa.

– Det är lost boys med väldigt lost pappor.

Förlorade pappor med förlorade söner, alltså.

Hon menar att det är män som inte har hittat sin roll i samhället, som kanske saknar den uppgift de haft i sitt hemland och kan längta tillbaka. Namdar tror att det gäller att stödja och vägleda de här männen så de finner en plats i samhället. När pappan har mening får barnen också det, säger hon.

Inom gatugängen har många invandrarbakgrund. Det finns en tredje kulturens barn, som kanske inte identifierar sig med sina föräldrars kultur men inte heller klart med det nya landets. Namdar tänker att de här barnen kan bli en slags agenter för ett globalt medborgarskap i stället, en färdighet som hon tror att världen behöver och har nytta av.

Det finns också forskning som visar att de som inte har klarat av gymnasiet – i Finland andra stadiet – löper en betydligt större risk att dras in i radikala sammanhang. Likaså finns det enligt Christine Namdar undersökningar som visar att flera som radikaliserats har specialbehov.

Sin doktorsavhandling gör Namdar på ungdomars potential som förändringsagenter. För trots att situationen kanske kan verka dyster eller hopplös, säger hon:

– Jag ser en enorm möjlighet i ungdomarna.

Namdar talar om en drivkraft som finns i de radikaliserade som borde tas tillvara och användas på annat sätt.

– Om gängkriminaliteten kan värva in dem i gäng, vad gör vi för att värva in dem i demokrati?, frågar hon sig.

Här, inte minst, kommer skolan in. Christine Namdar tycker att skolan behöver satsa mer på en slags andlig – hon avser inte religiös – fostran och ge barnen emotionella verktyg.

Det kan kallas att bygga upp en slags resiliens. Jämfört med hur mycket samhället har förändrats de senaste, säg femton, åren, har skolan ändrat sig rätt lite, menar hon.

Namdar ger ett konkret exempel från sitt lärarjobb. Hon berättar att hon som speciallärare tagit sina elever till äldreboenden. Där har det visat sig att barn och unga som drar åt det radikala hållet visat stora entreprenörsegenskaper, som det skulle gälla att ta tillvara.

De med neuropsykiatriska diagnoser fann sig å sin sida fortast och bäst till rätta bland de äldre, kanske dementa och ensamma.

Christine Namdar lyfter fram vikten av att alla som kommer till landet lär sig språket. Hon har bott i Finland på 1980-talet och kan finska, hennes pappa har vuxit upp i Hagalund. Hennes mamma igen är från Iran. Ändå påpekar hon att svenska för många kan vara lättare, och ser gärna integration på svenska i Finland.

Det låter kanske som att Namdar föreslår ”mjuka” metoder. Samtidigt, i ett första mer akut skede, tror hon ändå på mer polisresurser och hårdare lagar, som också den borgerliga regeringen i Sverige vill gå in för och som även har diskuterats i Finland. Hon menar att barnen rent fysiskt kan behöva flyttas bort från de gängkriminella miljöerna.

Som Finlands styrka ser Namdar lärarutbildningen, som är längre än i Sverige. Hon föreläser i pedagogik vid Helsingfors universitet.

I Sverige är segregationen ett stort problem, medan den inte är lika tydlig här – även om hon också ser varningstecken på vissa håll i huvudstadsregionen. Enligt henne borde också de vuxna försöka se till att barn har vänner med olika bakgrund.

Kanske arbetet mot klimatförändringen kunde bli något som samlade de unga, i stället för kriminalitet, föreslår hon.