Svenska Teaterns enkla budskap berörde mig mera än alla brummande lastbilar – men är vår röst för svag?

Det känns som om vi sakta men säkert stryps, skriver Sibelius-Akademins dekanus Emilie Gardberg apropå kulturarbetarnas svåra sits.

Emilie Gardberg.
Häromdagen gick jag hem från en privat biografföreställning som en filmhungrig vän ordnat för en liten, och socialt distanserad, kompisgrupp. Helsingfors var tyst och stilla och badade i vackert aftonljus. Svenska Teaterns ljusslinga fångade min uppmärksamhet: ”Vi saknar er och längtar efter att få mötas i salongen”. Det korta budskapet fick min färdigt kulturberörda kropp att skälva. Så jag saknar er!

ANDRA LÄSER