Ordlöst om krig och flykt

Redan 2012 inledde den världsomspännande läsfrämjande organisationen IBBY ett uppmärksammat projekt kring ordlösa bilderböcker. På den italienska ön Lampedusa, dit mängder av flyktingar från länder i Afrika och Mellanöstern anlänt efter livshotande båtresor över Medelhavet, byggdes ett bibliotek av ”Silent Books”, ordlösa bilderböcker från hela världen som erbjöd utsatta flyktingbarn stimulerande läsupplevelser oavsett språk. Initiativet har sedan växt till att omfatta allt fler Silent Books-samlingar som ställts ut på olika håll i världen, och ett fortsatt fördjupat arbete med ordlösa bilderböcker för att i utmanande mångkulturella och flerspråkiga sammanhang kunna dela berättelser över språk- och kulturgränser.

Finländska Sanna Pelliccionis Meidän piti lähteä ("Vi måste ge oss av") är en flyktingberättelse i bild utgiven i samband med att IBBYs Silent Books ställdes ut vid ett antal allmänna bibliotek i Helsingfors våren 2018. Pelliccioni har inte bara inspirerats av formen, att berätta utan ord, utan också valt att berätta om en familj på flykt från krig. Tematiken är visserligen varken ny eller ovanlig. Barnboksforskare Åsa Warnqvist har konstaterat att den senaste tidens flyktingvågor korrelerar med en ökad mängd barnlitterära skildringar av krig och flykt. Pelliccionis bilderbok följer också det mönster som, enligt Warnqvist, är mest vanligt i barnlitterära berättelser om flykt: först gestaltas uppbrottet från hemmet i det krigsdrabbade landet, sedan resan bort från kriget och slutligen ankomsten till det nya trygga hemlandet.

Det bekanta berättelsemönstret till trots sätter Pelliccioni egen prägel på berättelsen med sina expressiva bilder och en vibrerande färgpalett. Först skildras den lilla flickan och hennes familj i mild färgskala mot en stiliserat orientalisk bakgrund. När kriget kommer i form av svarta bombflygplan som sveper in över staden, förbyts färgskalan till ett inferno i rött och gult. Familjen flyr i skydd av nattens blåa mörker. De tar sig fram med bil, till fots och över ett stormigt hav. Ankomsten till ett flyktingläger skildras som en lyckans stund över att fortfarande få vara tillsammans. Till sist, efter viss byråkrati, får familjen flyga vidare till ett snöigt land där de får ett nytt hem och nya vänner.

Onekligen är detta en mycket utopisk, rentav naiv, skildring av en flyende familjs vedermödor. Familjen träffar enbart personer som vill dem väl och resan framstår mer som äventyr än mardröm. Perspektivet kan försvaras av att det utgår från det lilla barnet som nog fäller tårar över att lämna sitt hem, men som därefter bär tryggheten med sig i form av sin intakta familj.

Meidän piti lähteä försöker inte skildra traumatiska erfarenheter av krig och flykt inifrån, utan strävar snarare till att öka barns och medläsande vuxnas förståelse för flyktingars villkor. Med andra ord är detta mindre en Silent Book för flyktingar än en Silent Book för dem som ska ta emot flyktingar och ge dem plats och framtidstro i sitt land. Som boktiteln understryker är flyktingskap inte något en väljer, utan en konsekvens av yttre omständigheter en inte kan rå på. Den ödmjuka insikten är nog så viktig för att motverka ett djupt oetiskt misstänkliggörande av människor på flykt som opportuna lycksökare.