Inga ankdammsmysiga ryggdunk bland färdigtfrälsta nu, tack!

Kyrkans självbild och de kyrkliga medarbetarnas yrkesprofil pyr av högfärd då man uppenbarligen anser sig vara såpass trygga och samarbetsvilliga att det går att inbjuda till "förtroliga" samtal utan insyn. Usch! Och att samtidigt välkomna och sedan bromsa är hutlöst.

Vilka "små steg mot målet" (HBL Debatt 14.10) påstår Johannes församling i Helsingfors sig ta angående möjligheten till vigsel/välsignelse för par av samma kön? Redan 2017 meddelade församlingen att det nog välsignas, att "utrymmena är öppna", men efter lätt ytskrap av påståendet visade det sig att piluttan ändå – för att citera Madicken – inga präster ur den församlingen är tillgängliga. Inte heller den äktenskapliga traditionens äldsta välsignande miljö där gemenskapen av gammal hävd välkomnar brudparet, nämligen nattvardsmässan – inte ens om präst utifrån lovade hålla ceremonin – utan bara mer futtiga "utrymmen" och arrangemang. Det här föranledde den årliga Regnbågsmässans exodus till Vanda svenska församling som redan då välkomnade till vigsel i brudmässoform (mässa med nattvard).

De finskspråkiga församlingarna – alla – i storstaden var också redan då öppna för samkönade par i mässan enligt en granskande uppringning jag gjorde.

Vidare är det befogat och den nuvarande debattens kärna att understryka att Matteus församlings information på Yle Vega nyligen om sina framsteg – att prästerna nog står till buds, men "inga utrymmen kommer på fråga" och speciellt inte i huvudkyrkan utan bara i Botby – haltar betänkligt då mångfaldspersoner längtat hela vuxenlivet ut på ett jämställt accepterande. Kyrkan ger med ena handen och tar med den andra. Kom, kom! Men vet er plats, var ödmjuka och tacksamma för smulorna från de rikas bord.

Pinsamheten att "vi kan väl prata om saken privat, bakom lyckta dörrar och inte i medierna" är också ödesdiger och visar hur lite förståelse det egentligen finns för den smärta, det främlingskap och den rädsla som kyrkan tillfogat sina mångfaldsmedlemmar. Går man ut i medierna med sin kyrkliga information behandlas den också där och inte i församlingarnas egna självtillräckliga kretsar där ett par som önskar vigsel alltid är i underläge och prästen i härskarposition. Att sen slå sig för bröstet och självberömma sina små steg och dessutom ta illa upp för kritik är också makabert i den här frågan som är på liv och död för de utsatta och deras anhöriga.

Kyrkans självbild och de kyrkliga medarbetarnas yrkesprofil pyr av högfärd då man uppenbarligen anser sig vara såpass trygga och samarbetsvilliga att det går att inbjuda till "förtroliga" samtal utan insyn. Usch! Och att samtidigt välkomna och sedan bromsa är hutlöst. Det är som att inbjuda till nattvard "se allt är dukat, kom och ät" och sedan i nästa andetag säga "jamen ni får bara bröd, inget vin åt er bara åt oss". Det är att splittra Guds kropp, kyrkokroppen i hungriga som får svälta och mätta som får ännu mer medan man tror sig vara radikala och nytänkande, men inte vill eller vågar säga rakt ut vad strävan är och att man hoppas att kunna regnbågsviga så fort som möjligt och ständigt kämpar ditåt.

En god strävan är kanske en självklarhet för dem som hymlar i skägget på innerkretsarnas arbetsmöten, men modet tycks saknas att måla upp en framtid av hopp och rättvisa i allmänna medier. Det är ju faktiskt inte så att det går att lämna något underförstått i viktiga frågor och förändringar. Allt bör vara öppet utsagt för att de sargade som kyrkan skadat ska kunna uppleva läkning. Så inga ankdammsmysiga ryggdunk bland färdigtfrälsta nu tack, utan tydlighet och uttalade mål. Kom ut. Vi väntar här under den friska öppenhetens himlavalv sedan mycket länge.

Monika Pensar,

Regnbågsmissionen

ANDRA LÄSER