Tuomiojas hopplösa kamp

Det rådde i det närmaste krigstillstånd mellan Paavo Lipponen och Erkki Tuomioja på 1990-talet. Det blev klart redan i Tuomiojas föregående bok med dagboksanteckningar från 1991-1994. Men ännu tydligare blir det i den nyaste samlingen från 1995-1997.

Det kan jämföras med motsättningen mellan Esko Aho och Paavo Väyrynen inom Centern under samma tid. Men konflikten mellan Lipponen och Tuomioja var allvarligare, eftersom Lipponen var statsminister och Tuomioja en stor del av tiden ordförande för socialdemokratiska riksdagsgruppen. Aho var efter 1995 bara oppositionsledare och Väyrynen på politiskt sidospår som EU-parlamentariker.

Det är fråga om ideologiska skillnader. Då någon frågar om Lipponen bluffar för att lugna Samlingspartiet eller om han faktiskt är så högerinriktad svarar Tuomioja: "Han bluffar bara. I själva verket står han mycket längre till höger". Liksom de flesta andra socialdemokrater protesterar Tuomioja mot att Lipponen vill ha Iiro Viinanen som finansminister. Men då Sauli Niinistö ersätter Viinanen visar han sig vara ännu värre. Efter sin första egentliga konfrontation med Niinistö betecknar Tuomioja denne som en tölpaktig buse (karkeakäytöksinen jätkä).

Framför allt är det fråga om dålig personkemi och om Lipponens ledarstil. Tuomioja jämför Lipponen med Kalevi Sorsa, som brukar beskyllas för auktoritärt ledarskap. Då Lipponen genomdriver sin ministerlista som sådan brukade Sorsa i partistyrelsen nämna ett par namn som var alldeles nödvändiga i regeringen men i övrigt diskuterades listan och kunde också bli föremål för omröstning.

Att partiledaren dikterar ministerutnämningarna är för övrigt något som blivit praxis i så gott som alla partier först de senaste decennierna. Det sammanhänger med den partiledarfixering, som också medierna är medskyldiga till. Inte bara i fråga om ministerutnämningarna klagar Tuomioja över att riksdagsgruppen inte har något inflytande, då partiledningen förhåller sig till gruppen som ett nödvändigt ont.

Då Tuomioja väljs till gruppordförande hösten 1996 efter att Pertti Paasio valts in i EU-parlamentet motiverar många i gruppen valet med att han kan tjäna som motvikt till Lipponen. Av Tuomiojas dagboksanteckningar kan man sluta sig till att det inte lyckas särskilt väl.

Tuomioja funderar ofta på hur Lipponen skall kunna åsidosättas vid följande partikongress (1996). Kring årsskiftet 1995-1996 diskuterar han frågan med likasinnade och 9.2 berättar han för sin dagbok att han nu beslutat ställa upp som Lipponens motkandidat och att han är beredd att dra sig tillbaka om någon annan vågar göra det. Sedan försöker han få Pertti Paasio att ställa upp och då denne tackar nej säger Tuomioja att det i brist på stöd får anstå också för hans del. Vid själva partikongressen i juni försenar han sig med avsikt för att inte behöva vara med om att återvälja Lipponen enhälligt.

Också 1999 valdes Lipponen enhälligt och först 2002 utmanade Tuomioja Lipponen utan framgång.

Medvetet skolk tycks vara en ofta använd politisk metod för Tuomioja, och för många andra också. Hans motstånd mot Finlands anslutning till valutaunionen EMU och mot att saken avgörs genom regeringsmeddelande är ett av bokens huvudteman. Men då SDP:s partifullmäktige i september 1997 beslutar om partiets linje håller han ett anförande men avlägsnar sig innan beslutet fattas.

Tuomioja ger efter då kampen ter sig hopplös. Pragmatism eller defaitism? I december 1997 låter han förstå att han kanske kommer att rösta mot EMU-beslutet och samtidigt avgå som gruppordförande. Något tidigare har han övervägt att hoppa av till de gröna om de är mot EMU. Som vi vet förverkligades inte detta. Både socialdemokraterna inklusive Tuomioja och de gröna godkände EMU och Tuomioja fortsatte som gruppledare.

Lipponen erbjuder honom vid ett par tillfällen ministerposter, bland annat i samband med Arja Alhos avgång, men han avböjer. Det skulle betyda en slutgiltig kapitulation, skriver han i januari 1997. Ofta uttrycker han sin frustration och funderar på att lämna politiken och diskuterar med utrikesminister Tarja Halonen och president Martti Ahtisaari om han har någon chans att bli ambassadör, till exempel i Oslo.

Boken är en av de bästa skildringarna av hur det går till i politiken. Men dagboksformen gör den tungläst också för en som är insatt i vad som hände på 1990-talet.

När namnet Juha Sipilä nämns några gånger kan en oinitierad tro att det är fråga om den nuvarande statsministern. Men den här Juha Sipilä var bland annat Liberala folkpartiets partisekreterare och direktör vid Huvudstadsregionens samarbetsdelegation (SAD). På ett ställe får Astrid Thors heta Gartz. Och då riksdagsgruppen tillsätter en sysselsättningsgrupp får man på basis av personregistret uppfattningen att Juhana Vartiainen (som då var socialdemokrat) är med, men det måste vara riksdagsledamoten Helena Vartiainen.