Mera snö än tö i nygammal muminfilm

Bortsett från det nya sköna tv-dramat är animationsfilmen, rättare sagt datoranimationen, det område där utvecklingen varit den snabbaste – inte minst tekniskt sett.

Så när Trollvinter i Mumindalen, en stop motion-animation med ena foten i åttiotalets polska animationstradition, nu får ”nypremiär” – till ackompanjemang av en nyproducerad öppningssekvens och ett par nya sånger – är skillnaden frapperande.

Här finns inget av det audiovisuella bombardemang som i regel präglar dagens barnkammarestetik. Borta är också de populärkulturellt spetsade, ironiska slängarna med vuxengenerationen som främsta måltavla.

Nej, i Trollvinter i Mumindalen är det tillbaka till ritbordet, till det sagolikt snälla och visuellt dämpade. Till mumintroll som andas det toknostalgiska filttyget.

När vi kommer in i handlingen drar sommaren och hösten en sista suck. Löven faller, dagarna blir allt kortare och följaktligen gäller det att förbereda sig för vintern: att göra sylt, hugga ved och plocka svamp (Lilla My, den rackaren, dyker upp med en korg flugsvampar).

Sedan är det bara en tidsfråga innan den första snön faller – och mumintrollen går i ide. Men så spänd på vintern är Mumintrollet att han vaknar upp i förtid, bara för att omges av ett snölandskap som heter duga.

Först är det lite ensamt, och kyligt, men så småningom dyker det upp existenser av alla de slag. Ta till exempel Hemulen som visar sig vara en baddare på skidor.

Men den stora frågan är: vem är den där ”Julen” som alla snackar om? Hur ser den ut, Julen? Och vad äter den egentligen?

Bortsett från det välbekanta karaktärsgalleriet är det inte mycket här som påminner om Mumin på Rivieran från 2014. Det var ju en betydligt mera ”vuxen” sak som i termer av visuell skrud var mera slipad.

Men det oaktat är det lätt att sympatisera med ”Trollvinter”, för trots att filmens karaktärer är bekanta sedan tidigare är inramningen fräsch. Plus att det jämförelsevis kantiga, fulsnygga bildspråket effektivt framhäver sagans lyster.

Lägg till de pigga och föredömligt varma färgerna och man får lust att tala om en förtrollad värld, som gjord för bonnfilosofiska utsvävningar.

Samtidigt, någonstans, frågar man sig huruvida Mumin-mamman Tove Janssons budskap tas emot i dag, i ett tidevarv när enkla svar och snabba lösningar står högt i kurs (på tal om det känns filmen ibland lite för långsam för sitt eget bästa, bråttom har man då inte).

Avslutningsvis skulle man gärna säga några ord om röstarbetet men som det råkade sig bänkades undertecknad framför en visning med finska förtecken. Åtminstone kryllar det av aptitretande svenska namn.

Vid sidan av Stellan Skarsgård (Muminpappan) och Bill Skarsgård (Mumintrollet) hör vi bland annat Alicia Vikander (Lilla My) och Stina Ekblad (filmens berättare). Med på ett hörn finns givetvis också Maria Sid.