En bra ledare spelar ingen roll



Vart har giganterna tagit vägen – idrottspamparna som gör väsen av sig? Hur många har ens hört talas om vår olympiska kommittés vd?

Sport
Premium
"Järnkanslern" Kalervo Kummola längst till vänster.Lehtikuva/Kalle Parkkinen
KolumnStefan Borenius
23.03.2019 16:05 UPPDATERAD 23.03.2019 16:08
Eller snappat upp namnet på friidrottens bas Sami Itani? Hockeyns boss, då? Nej, det är inte Kalervo Kummola. ”Kale” steg ju av till slut – som vem vet siste mohikan i raden av bullriga idrottshövdingar från förr, typ Juhani ”Jukka” Uunila, Kalevi ”Kallu” Tuominen och Seppo ”Nitti” Nuuttila. 

Har pondusen i dagens ledarskap tagit slut eller handlar det om ett paradigmskifte? Om att en domderande ledarstil är på väg övergå i ett flervälde, präglat av delaktighet och annorlunda röstlägen.

Något är nog på gång. Inom politiken deklarerar Annegret Kramp-Karrenbauer, CDU:s nya partichef efter ”Mutti” Merkel, att ledarskap inte handlar om yttre högljuddhet, utan inre styrka. Från företagsvärlden hörs Nokias Risto Siilasmaa pricka sin företrädare Jorma Ollila för diktatorsfasoner och raseriutbrott. Och inom idrotten ivrar handfasta ledare som Henrik Dettmann och Erkka Westerlund för att coacher ska vara ett slags betjänter som hjälper individer att lirka fram sitt bästa jag – i stället för att bara pracka på dem spelsystem och yla barskt.
Slump eller inte. Sedan infallsvinkeln justerats har unglejonen vaskat fram VM-guld efter annat. Samtidigt vinner basketens nationella flaggskepp tuffa nappatag och nya anhängare som aldrig förr. Och fotbollslandslaget – av alla olycksaliga lag – hemför gruppsegern i Nations League under ledning av timide pedagogen Markku Kanerva. Bara som ett litet axplock.

Så vad ska man tro? Att näringslivstoppar som hävdat att armén är den bästa av ledarskolor har fel? Inte nödvändigtvis – om man har akut krisledarskap för ögonen. Men i hyfsat normala fören vinner alla på att människor – idrottare och andra – får växa och spela ut sina register utifrån vad de är, kan och vill i roller som sitter för dem. Så att energi, styrkor och egenskaper frigörs, samlas och inger flyt.
Det är lätt att förblindas av karismatiska profiler – tänker på exempelvis korrupta FIFA-pampar genom åren – som erövrat sina pallar tack vare personlig genomslagskraft i par med fjäderlätt självkritik och ansvarstänk, likt allsköns populister. Alltför vanligt att de som tänker efter och lägger sin moraliska ribba högt – och som borde vara de som styr här i världen – halkar efter.
Men inte så att folk som styr och ställer inte behöver pondus – eller förmåga fatta beslut. Tvärtom. En god beslutsfattare är i framkant i stället för på efterkälken. För det krävs fasthet och spring i benen. Men hens avgöranden är hållbara och kommer lag och individer till godo i stället för att bli till last. Hen leder och peppar – eftertryckligare än skidlandslagets coach Matti Haavisto – men förleder inte. Hen spelar ingen roll utan är bara sitt bästa jag, precis som sina adepter. Då kan alla spela en roll på allvar. 

Vid sidan av mohikanerna fanns en bemärkt hövding, Carl-Olaf Homén, som rent bokstavligen inte gjorde så mycket väsen av sig. Men ”Homis” stora skötebarn, Stafettkarnevalen, är desto stojigare. Och lär oss att ur glädje och delaktighet uppstår spring.
Stefan Borenius är sportfantast sedan hedenhös

ANDRA LÄSER

Senast publicerat