Tomas Hanell: Stavas räddningen verkligen in-vand-ring?

Statistikcentralens senaste befolkningsprognos talar sitt dystra språk. Under de kommande två årtionden beräknas antalet under 15-åringar – våra kommande skattebetalare – minska med mer än 110 000 personer. Samtidigt beräknas antalet över 80-åringar öka med cirka 270 000 personer. Även om åldersgruppen 25–54-åringar – den grupp som är aktivast på arbetsmarknaden – också beräknas öka med 17 000 personer fram till 2040 går ekvationen inte ihop. I varje fall inte om vi på något sätt önskar upprätthålla en välfärdsstat som ens avlägset påminner om den vi har i dag.

Det finns ännu en viss marginal att höja finländarnas sysselsättningsgrad, men den marginalen är ändå så liten att den inte löser problemet. Företag och den offentliga sektorn skriker redan nu efter arbetskraft. Det är här som invandringen äntrar scenen. Invandring, som dessvärre många andra länder också tävlar om. I alla tider har folk både flyttat till och flyttat från detta land, men i samhällsdebatten utmålas immigrationen nästan som den ända räddningen för vår republik.

Åsiktsutbytet går hett om vilka mängder det handlar om. En relevant fråga, förvisso, men inte den enda. I stället för att enbart dryfta hur många människor det behövs finns två ytterligare saker som i högre grad borde uppmärksammas.