100-årig modernism

Ytterligare ett 100-årsjubileum detta minnenas år: i april 1918 målade Alvar Cawén bilden Ryska flottan i Helsingfors hamn. Det är en i kubistisk anda utförd komposition i expressiva färger; ett mästerverk som kan ses som en signal för att modernismen i bildkonsten på allvar fått fotfäste i finländsk konst.

En reproduktion av målningen pryder nr 1/2018 av Nya Argus. Visserligen illustrerar bilden där någonting helt annat: ryska flottans avfärd som en följd av det rysk-tyska fredsavtalet i Petrograd. Några veckor senare skulle tyska trupper marschera in i Helsingfors. Röken bolmade över hamnbassängerna medan krigsfartygen lade ut.

Cawén hade under de sista förkrigsåren lärt känna modernismens trender i Paris. Särskilt kubismen tycktes sitta väl för hans pensel, och till skillnad från de expressionistiska vildbasarna vann hans välbalanserade stilleben och figurstudier viss acceptans: "hans måleri är som musik", skrev kritikern Signe Tandefelt i HBL.

Men modernismen hade också mera radikala former. De radikalaste gick inte hem hos oss, men den ur kubismen framväxande nonfigurativismen blev på 1950-talet det stora debattämnet i finländsk bildkonst.

Den satte i själva verket sin prägel på nästan allt det nya. Termerna var mångahanda, men det gemensamma var betoningen av bildkonstens autentiska värden, form, färg och rytm. Konstens uppgift var inte att illustrera eller avbilda.

Abstrakt var modeordet, det föreställande hänvisades till hötorgskonsten. Smittan spred sig till den grad att på en årsutställning i Konsthallen kallades ett stilleben av Tove Jansson ironiskt djärvt: det föreställde ett bord med helt igenkännbara krukor och kannor.

Cawén drog sig, efter att ha bevittnat den ryska flottans avfärd, tillbaka till släktgården i Illby, där han ledde den lokala skyddskåren, i väntan på att den samhälleliga ordningen återupprättats. Men hans aktivitet som målare tog en ny riktning. Den delvis färgstarka linje han inspirerats till under sina Parisår mattades av. De modernistiska dragen syns i stället i samma slags förfining som har kallats Schjerfbecksk, men som Cawén, som lite udda medlem i den 1916 grundade Novembergruppen, småningom gav en alltmer nationalistisk ton.

Men den formella formsäkerhet han lärt sig i kubismens skola syns väl i hans många figurbilder, också i landskap och interiörer, med ofta överraskande perspektiv. Om modernismens måleriska fördomsfrihet dominerade hos de flesta av generationens målare, är det den intellektuella klarheten som karakteriserar Cawéns konst. En musikalisk klarhet som i vår konst återkom först med nonfigurativismens segertåg på 1950-talet.

Erik Kruskopf Konstkritiker