10 frågor till alla partier – så svarade borgmästarkandidaterna

Bild: Tove Huldén

Hur får vi dagvårdspersonal? Vad händer efter Hitas? Ska staden garantera närundervisning och psykoterapi? Var ska staden investera? Så här svarade tio partier via sina borgmästarkandidater – klicka på frågorna för att veckla ut alla svar.

Efter att Samlingspartiets borgmästarkandidat Kirsi Piha drog sig ur har HBL bett partiets nya borgmästarkandidat Juhana Vartiainen svara på de tio frågorna - nu är de kompletterade med Vartiainens svar.

Bild: Cata Portin

Juhana Vartiainen (Saml): För det första, investeringar för att liva upp Helsingfors stadscentrum till en trivsam helhet samt trafiksystemet i sin helhet. I synnerhet bör investeringar kring Södra Hamnen snabbt sättas i gång. För det andra, investeringar i byggande och bostadsbyggande samt de nya projektområdena. Och för det tredje, investeringar som säkerställer trygga och hälsovänliga lokaler i stadens verksamhet – som renovering av skolor eller andra tjänstelokaler som lider av mögel- eller luftproblem. Investeringarna drivs av förväntningar, och vi måste se till att Helsingfors framstår som attraktivt för både privata och offentliga investeringar. Det är klokt att utnyttja incitament för privata investeringar och samarbeta med olika aktörer. Vi ska utnyttja Private- public partnershipsmodeller och statliga satsningar. Avtalen om markanvändning, boende och trafik (MBT) spelar också en ytterst viktig roll.

Anni Sinnemäki (Gröna): Kolkraftverket på Hanaholmen stängs under kommande valperiod, och det är dags att investera i ren energi så vi kan stänga Sundholmen kraftverk tidigare och bli av med kolkraften. Vi måste också investera i utbildning, att renovera skolor, och den växande staden behöver nya daghem och grundskolor nära hemmen. Särskilt svenskspråkiga familjer har långa avstånd och vi måste satsa på dagvårdsnätet. För det tredje behövs fler spårvägar för smidig trafik. Det är viktigt att investeringarna lönar sig och att de kan finansieras med växande skatteintäkter eller att vi sparar på energieffektivitet. Spårvägar som möjliggör bostadsbyggande är lönsamma.

Nasima Razmyar (SDP): Regional utveckling, som ökar trivseln på bostadsområdena och minskar segregering. Kvarnbäcken är ett gott exempel. Spårvägar - de möjliggör bostadsbyggande och smidig och ekologisk pendling. Sunda offentliga lokaler, reparationer där inomhusluften lider och kvalitetsuppföljning av nya byggnader. Helsingfors har de senaste åren kunnat finansiera investeringar till stor del med skatteintäkter. Även om man tagit lån är betalningsförmågan bra. Även om skulden ökar med coronakrisen är stadens ekonomi på god grund och skulden lägre än i kommunerna i snitt.

Paavo Arhinmäki (VF): I flera år har stadens bruksekonomi visat överskott, och investeringsförmågan är bra. Energibolaget Helen och Helsingfors Hamn, som staden båda äger i sin helhet, kommer att ha stora investeringar men de finansieras via bolagen. Stadens egna direkta investeringar är bland annat Kronbroarna och snabbspårvägarna. Utöver dem anser jag att det behövs ett brett investeringsprogram för förorterna, där vi ska renovera skolor, idrottsanläggningar och annan service i förorten.

Eva Biaudet (SFP): Det behövs ett växande nätverk skolor och daghem. Det beräknas finnas 30 procent fler barn i skolorna år 2030. Dessutom måste befintliga byggnader och gårdsmiljöerna repareras. Byggande av bostäder genom fyllnadsbyggande men också nya områden som Östersundom kräver satsningar på ökat serviceutbud och kollektivtrafik. De nya bostadsområdena borde ha jordvärme. Klimatsmarta investeringar som ger systemiska lösningar behöver finansieras även med lån. Att minska avrinningen i havet genom rör- och avloppssanering har hög prioritet. Södra hamnen behöver bli ett högklassigt, invånarvänligt och estetiskt vackert område som med byggnader för allmännyttigt ändamål, design- och arkitekturmuseum, sjöfartsmuseum och liknande.

Jussi Halla-aho (Sannf): Hamntunneln på Busholmen är viktig både för gods- och passagerartrafiken. I fortsättningen måste man ta hänsyn till biltrafikens behov då trafikinfrastrukturen planera, för att företag ska kunna verka och deras klienter röra sig. Vi skulle gärna se framtidsinvesteringar inom elflygtrafiken, och där kunde Malms flygfält vara till nytta. Att bygga bostadshus där hotas miljövärdet och blir onödigt dyrt på grund av problem med markgrunden.

Eeva Kärkkäinen (C): Klimatförändringen kräver investeringar i energilösningar och kollektivtrafik, särskilt spårvägar. På energisidan borde man bygga en förbindelse för spillvärme från Borgå raffinaderi till Nordsjö. Det skulle täcka en tredjedel av Helsingfors fjärrvärmebehov. Det behövs tillräckliga investeringar i boende. Vi måste tala mer om boendekvaliteten och invånarnas önskemål: Det kan vara att se natur utanför fönstret i stället för en parkeringsplats. När vissa bostadsområden når renoveringsålder borde man överväga om det lönar sig att bygga om området helt på nytt. En tredje viktig investering är att renovera stadens byggnader, skolor, daghem och vårdhem. Kostnaderna måste hållas i styr. Hittills har det i många fall skenat i väg, och så kan det inte fortsätta.

Mika Ebeling (KD): Helsingfors ska sträva efter att trygga tillgången på förmånlig och trygg energi. Det vore bra om Hanaholmens kraftverk kunde förnyas i stället för att stängas. Helsingfors Energi kan finansiera detta genom att omfördela sitt investeringsprogram. Staden bör också förbättra trafikförbindelserna till Västra Hamnen. Helsingfors Hamn ska betala en avsevärd del av investeringarna. För det tredje borde de områden som inkorporerades från Sibbo bebyggas. Detta finansieras av de nya invånarna.

Tiina Ahva (Blå): Centrumtunneln behövs för att göra trafiken smidigare i centrum. En tunnel mellan Helsingfors och Tallinn skulle skapa tvillingstäder på ett unikt och intressant sätt, och skapa många arbetstillfällen. Helsingfors bör ersätta kolkraften genom att bygga en minikärnreaktor, av den typ som planeras på andra sidan Finska viken (av Ferm Energia i Estland).

Harry Harkimo (RN): Helsingfors borde sälja 30 procent av energibolaget Helen på börsen åt små investerare med ett tak för köpen. På så sätt skulle bolaget bli professionellt skött utan politiker, och kunna gå in på den internationella marknaden till exempel i Sverige och Estland. Det skulle bringa staden cirka 2 miljarder. De här pengarna skulle investeras på reparation av mögelskadade skolor, idrottsanläggningar och på Centrumtunneln, samt på utbildning.

Bild: Niklas Tallqvist

Juhana Vartiainen (Saml): Det bästa och enda varaktigt fungerande sättet att bromsa bostadspriser är att bygga tillräckligt mycket. Staden måste se till att den inte blir en flaskhals för byggandet. Att avveckla Hitas-systemet har varit Samlingspartiets långsiktiga mål och det gläder oss att ett sådant beslut har fattats. Samtidigt måste vi främja de vanliga hushållens möjlighet att komma åt ägarboendet. Det har blivit en gemensamt strävan bland partierna i Helsingfors. Både låg- och höginkomsthushåll ska kunna finnas i Helsingfors. Vi ska utveckla nya sätt att mäta hur boendekostnaden förhåller sig till hushållens inkomst, så att vi kan jämföra den effektiva boendekostnaden i olika hushållstyper.

Anni Sinnemäki (Gröna): Det viktigt att hitta sätt att ordna förmånligt boende, men systemet måste vara mer fungerande än Hitas. Vi funderar på hur systemet ska utvecklas nu efter fullmäktiges beslut i höstas. Det behövs både fler förmånliga ägarbostäder och hyresbostäder.

Nasima Razmyar (SDP): Hitas-systemet har inte direkt lagts ner, men vi har beslutat att skapa en liknande modell eller utveckla nuvarande så att staden också i fortsättningen ska kunna erbjuda boende till skäligt pris. Staden måste ta en aktiv roll i att öka förmånliga ägar- och hyresbostäder. Det ARA-stöddsa boendet andel utökades i det nya programmet för boende och markanvändning från 25 till 30 procent.

Paavo Arhinmäki (VF): Det behövs mer självfinansierat byggande. Staden måste bygga mer förmånliga ARA-bostäder, men utöver det kunde man låta bygga mer självfinansierade hyresbostäder som inte ryms i ARA-ramarna men är förmånligare. Det behövs även i fortsättningen ett system som liknar Hitas, men med två skillnader: Att man enbart får äga en Hitas-bostad, och att uthyrningen bör begränsas. Sådant byggande borde det finnas mer av: I Hitas-systemet värnar man om kvaliteten men begränsar byggarens vinst till förmån för de boende.

Eva Biaudet (SFP): Vi behöver skapa ett nytt fungerande system för att möjliggöra boende till överkomliga priser. Som bäst utreds modeller för att ersätta Hitas. Även de som inte har höga inkomster borde kunna äga sin bostad. Genom långsiktiga lån kunde den boende bli ägare till sin bostad. Enligt fattigdomsforskaren Juho Saari är möjligheten till en ägarbostad en av tre faktorer, förutom utbildning och jobb och en partner, som lyfter missgynnade till en bättre utveckling. Staden bör även som arbetsgivare utvidga möjligheterna att erbjuda personalhyresbostäder.

Jussi Halla-aho (Sannf): Staden behöver utöka produktionen av ägarbostäder, så att arbetande helsingforsare har råd att bo i stan. När stadens bostäder fördelas borde man prioritera arbetande och studerande. Helsingfors befolkningsutveckling är oroväckande med kvalitativa mätare. Inflyttningsöverskottet består till större delen av invandrare och av dem lever alltför många på inkomstöverföringar.

Eeva Kärkkäinen (C): Tomtutbud, byggrätter och flexibel reglering är viktigt, och att det finns tillräcklig konkurrens - att olika stora företag och andelslag får bygga. Man borde utreda om staden aktivt kan främja andelsverksamhet så att staden går med i andelslagen. På det sättet kunde staden erbjuda sin kunskap och utvidga ägarstrukturerna i bostadsutbudet. Staden ska också bygga själv, med fokus på förmånliga ägarbostäder och hyresbostäder.

Mika Ebeling (KD): Andelsverksamhet kunde vara en lösning på detta. Byggnaderna skulle byggas nära självkostnadspris i form av andelslag. Det att S-gruppen vinner över K-gruppen i prisjämförelse visar att andelsverksamheten kan vara effektiv. Onödiga krav som ökar kostnaderna motiverat av ambitiös miljöpolitik bör undvikas. Bostadsandelslaget borde fungera så att bostadens drift skulle kunna göras till lägre vederlag utan att pruta på kvaliteten, eller leda till avkastning på andelskapitalet i form av ränta eller annan form.

Tiina Ahva (Blå): Helsingfors bör helt enkelt bygga mer bostäder. Det sker i första hand genom att bygga högre - tomtmarken används nu alltför ineffektivt. Förmånligheten har ingen annan lösning än att balansera utbud i förhållande till efterfrågan. I bostadsköerna måste man också säkra att de som flyttar efter jobb eller studieplats snabbt får en bostad.

Harry Harkimo (RN): Hitas är fel konstruerat, för systemet är inte gjort för låginkomsttagare. Ett nytt system borde byggas upp som är gjort för låginkomsttagare. Det enda sättet att sänka priserna är att öka markant på utbudet genom att bygga ut nya områden som östra Helsingfors från Nordsjö vidare, och andra områden.

Bild: Mostphotos

Juhana Vartiainen (Saml): Staden har under den pågående fullmäktigeperioden starkt utökat antalet dagvårdsplatser och den utvecklingen fortsätter. Man ska hitta sitt dagis nära hemmet eller på ett annat ställe som är lämpligt för familjen. Kompetensförsörjning är fortfarande en stor utmaning, i synnerhet inom den svenskspråkiga dagisverksamheten. Helsingfors ska fortsätta jobba för att främja utbildningen av dagispersonal, och Helsingfors bör även i framtiden vara en attraktiv arbetsgivare för dagvårdbranschens och utbildningsbranschens proffs.

Anni Sinnemäki (Gröna): Det här har varit en av de viktigaste frågorna den här perioden. Vi har gjort mycket, ett löneprogram för att höja lönerna för personalen inom dagvården, och nya dagvårdsplatser har byggts i snabbare takt än det kommit fler barn. Det har lättat, men arbetet ska fortsätta. Vi fortsätter samarbetet med staten och Helsingfors universitet, för att kunna få fler studieplatser i branschen både på finska och svenska.

Nasima Razmyar (SDP): En tillräcklig lön, bra arbetsmiljö, välmående och tillräckliga utbildningstillfällen är de centrala faktorerna. På svenskt håll är personalbristen ett ännu större problem, och där inverkar det att det inte finns tillräckligt med studieplatser för branschen i huvudstadsregionen. De förstnämna frågorna måste staden själv förbättra, och antalet studieplatser i samarbete med staten.

Paavo Arhinmäki (VF): Stadens lönenivå måste vara lockande och gruppstorlekarna måttliga så man trivs, och så behövs bra fortbildning och förmånliga personalbostäder. Staden bör sträva efter att förhandla med Helsingfors universitet om fler studieplatser för småbarnspedagoger, särskilt på svenska.

Eva Biaudet (SFP): Det största utmaningen är bristen av personal, särskilt inom den svenska småbarnsfostran. Utbildningen av personal för småbarnsfostran behöver fortsätta och helst öka i Helsingfors. Vi i SFP har arbetat målmedvetet tillsammans med sektorn för att aktivt förbättra rekrytering av svensk personal. Nyligen har en person anställts för detta ändamål. Staden erbjuder även personalbostäder vid behov. Därutöver behöver vi arbeta med trivseln, bristen på arbetskraft tär på personalens ork. Löneutvecklingsprogrammet är viktigt att fortsätta.

Jussi Halla-aho (Sannf): Det enda sättet att trygga servicen såväl på finska som på svenska är att idka en ansvarsfull ekonomisk politik och en sådan befolkningspolitik, som inte utökar stadens kostnader i förhållande till intäkterna.

Eeva Kärkkäinen (C): Helsingfors ska vara en lockande arbetsgivare. För det krävs tillräckligt små grupper, utvecklingsmöjligheter, inflytande på jobbet, gott ledarskap och tillgång till behöriga vikarier genom vikariepooler. Lönen har också en ansenlig inverkan. Staden måste samarbeta med högskolorna för att öka antalet studieplatser i branschen.

Mika Ebeling (KD): Detta kan göras genom att återinföra Helsingfors-tillägget till hemvårdsstödet för 1-3 åringar, betala tillräcklig lön åt personalen, betala språktillägg, och genom att erbjuda nuvarande finskspråkig personal möjlighet till språkutbildning för att vid behov möjliggöra en övergång till den svenskspråkiga sidan.

Tiina Ahva (Blå): Grupperna i dagvården bör vara mindre, för att trygga kvaliteten och tryggheten. Men avskaffandet av Helsingforstillägget på hemvårdsstödet bidrar till att öka trycket på dagisplatserna, och därför borde det beslutet dras tillbaka. Helsingfors bör erbjuda pedagoger och personal en lönegaranti: Vi ska betala minst samma nivå som grannkommunerna för att motverka expertflykt.

Harry Harkimo (RN): Staden bör anskaffa fler svenskspråkiga platser, och utveckla en ny plan på fler dagvårdsplatser överlag.

Bild: Kristoffer Åberg

Juhana Vartiainen (Saml): Det går inte ännu att utvärdera effekterna av utvidgad läroplikt, men vi kan inte blunda för problemen: i Finland deltar betydligt färre barn i småbarnspedagogik än i andra nordiska länder, upp till 6000 unga går årligen ut grundskolan med otillräckliga grundkunskaper, alltför många elever många avbryter sin skolgång och psykisk ohälsa påverkar ungdomarnas ork. Samlingspartiet utgår ifrån att det behövs mera stöd för barn i ett tidigt skede – inte tvång då de redan förlorat motivationen. Därför vill vi införa en tvåårig förskola för att underlätta övergången till grundskolan. Samlingspartiet vill använda resurser på dem som verkligen behöver det och bidra till studiemotivationen, främja små gruppstorlekar och bättre studiehandledning i grundskolan. Vi vill ta i beaktande barnens individuella behov. Det gäller även yrkesutbildning, där vissa partier gjort krav på garanti om närundervisning. Coronapandemin visar att det finns många alternativ till undervisning, och olika elever har olika inlärningsbehov. Det är dock viktigt att alla elever som har ett behov för närundervisning också får det.

Anni Sinnemäki (Gröna): Särskilt yrkesutbildningen kräver mer resurser både av staten och av staden för att trygga kvaliteten i undervisningen. Det är viktigt att också trygga stödformer, som studiehandledning och elevvård.

Nasima Razmyar (SDP): Att utvidga läroplikten löser inte alla problem med avhopp. Det behövs stödåtgärder för dem som löper risk att hoppa av och för dem med inlärningssvårigheter. Särskilt på yrkesskolesidan behöver vi följa med att resurserna räcker och att nödvändig närundervisning inte gallras bort.

Paavo Arhinmäki (VF): I det här årets budget skars utbildningspengarna ner. Vänsterförbundet motsatte sig nedskärningen. Antalet avhopp på andra stadiet fördubblades nästan i fjol: Det talar sitt tydliga språk om vilken effekt alltför lite närundervisning haft särskilt i yrkesskolorna, där Sipiläs regering skar ner. I andra stadiet behövs mer närundervisning i yrkesskolor, mindra gruppstorlekar i gymnasierna och mer stödtjänster, särskilt i efterdyningarna av coronapandemin.

Eva Biaudet (SFP): Den avgörande förbättringen i den utvidgade läroplikten är att eleverna ska erbjudas betydligt mer stöd vid avslutande av klass nio. Ja, vi kunde gärna införa en närstudiegaranti på andra stadiet, även om det just nu känns avlägset att tänka i de banorna. Vi har under coronakrisen lärt oss hur viktigt närstudier är för studieframgång och för att träna på att arbeta tillsammans, lära sig studieteknik och arbetstider, och få handledning. Det är även viktigt att skapa gemenskap.

Jussi Halla-aho (Sannf): Sannfinländarna stöder inte planen att utvidga läroplikten till 18 års ålder. Resurserna borde i stället läggas på grundskolan, på att förbättra brister i andra stadiet och på ett riktat, behovsprövat stöd. Vi anser också att man kan frångå "inkludering" och återgå till särskilda specialklasser där elevernas särskilda behov bättre kan tillgodoses. Det skulle förbättra lärarnas och elevernas arbetsro.

Eeva Kärkkäinen (C): Det viktigaste är tillräckliga resurser för undervisningen, särskilt för dem som behöver stöd. Just nu räcker inte lärarnas tid till för att stödja och handleda unga tillräckligt. Det behövs stöd också under arbetsorienteringen. Unga får inte lämnas ensamma.

Mika Ebeling: Helsingfors har en bättre beredskap att sköta detta än de flesta övriga kommuner. Ungdomar i denna ålder behöver inte nödvändigtvis närundervisning. Helsingfors har tillräckliga resurser bara de fördelas riktigt.

Tiina Ahva: Här gäller det att vara sträng: Staten måste ge resurser för sin reform, annars blir det i praktiken en nedskärning. Helsingfors måste i vilket fall som helst satsa på andra stadiet, men måttliga gruppstorlekar, individuell handledning och närundervisning. Mobbning och gängbildning måste förebyggas.

Harry Harkimo: Närundervisningen måste absolut tryggas, och vi ska arbeta för skolor som tar bra hänsyn till eleverna. Resurserna behöver effektiveras så att vi flyttar bort annat jobb från lärarna, så att de kan koncentrera sig på läroplanen och undervisningen. Som det är nu har de alltför mycket annat.

Juhana Vartiainen (Saml): Nyckelordet för de unga som riskerar avhopp är tidigt ingripande. Vi vill först och främst fokusera på att det blir färre avhopp. Förebyggande åtgärder är viktigast, och tidigt ingripande är möjligt om frånvaro observeras noggrant. Det är också viktigt att satsa resurser på kvaliteten i undervisningen, elevernas motivation och välmående, och individuell elevhandledning mede fokus på fortsatta studier. Alla skolor ska utreda de bidragande orsaker som påverkar avhoppsrisken. Vi vill se att det finns en ansvarsvuxen för varje ung person.

Anni Sinnemäki (Gröna): Det här är bland de viktigaste frågorna då vi tar oss ur pandemin. De unga har tvingats betala ett högt pris, och vi måste satsa på att alla får en examen från andra stadiet. Det kräver fler satsningar på både skola och handledning, och dessutom på uppsökande ungdomsarbete.

Nasima Razmyar (SDP): Stödtjänster som kurator, skolhälsovård och psykolog har stor betydelse. Uppsökande ungdomsarbete försöker hitta dem som avbrutit och ge stöd för att fortsätta studierna. Tjänster som Ohjaamo ger också hjälp, men servicekedjan borde fungera på båda språken.

Paavo Arhinmäki (VF): Läropliktsreformen ger de unga en skyldighet att studera och framför allt ger det städerna en skyldighet att se över de ungas studier. Staden ska se till att de som börjar i andra stadiet har tillräckliga förutsättningar, och satsa på förberedande utbildning mellan grundskolan och andra stadiet. För att ingen ska hoppa av krävs tvärgående kunnande mellan lärarna, studiehandledarna, kuratorerna, psykologerna och ungdomsarbetet.

Eva Biaudet (SFP): Elevvården behöver vara starkare och finnas anträffbar i varje skola. De behöver samarbeta med ungdomsarbetet som också kan finnas i skolan, uppsökande ungdomsarbete och skapa lågtröskelkanaler till psyktjänster och rusmedelsvård, så att de unga som har psykisk ohälsa inte lämnas ensamma att vänta. Det finns goda exempel på vård för ätstörningar (Jakobsstad) där tiden för att få adekvat hjälp kunnat förkortas dramatiskt.

Jussi Halla-aho (Sannf): Se svaret på föregående fråga: Resurserna borde, i stället för på utvidgad läroplikt, läggas på grundskolan, på att förbättra brister i andra stadiet och på ett riktat, behovsprövat stöd. Vi anser också att man kan frångå "inkludering" och återgå till särskilda specialklasser där elevernas särskilda behov bättre kan tillgodoses. Det skulle förbättra lärarnas och elevernas arbetsro.

Eeva Kärkkäinen (C): De unga behöver stöd redan långt innan de övergår till andra stadiet. I grundskolan måste man trygga allas grundläggande färdigheter så det inte uppstår problem senare. Förebyggande arbete för familjer och unga är viktigt. Jag tror att bättre hobbymöjligheter kan ge många en bättre självkänsla och indirekt stödja skolarbetet. Övergången från grundskola till andra stadiet kräver mer stöd, särskilt om den unga har svårigheter: Då borde team från båda skolorna samarbeta.

Mika Ebeling (KD): Det bästa vore om ungdomarna skulle få arbete om studierna inte smakar, annars är det risk att studierna blir dagvård för ungdomarna. Ungdomarnas självkänsla skulle förbättras av att de får arbete medan avbruten skolgång leder till en uppfattning att den unga inte klarar sig i samhället.

Tiina Ahva (Blå): Jag skulle fördubbla antalet platser för läroavtal, så att alla kunde hitta sitt sätt att skola sig. Helsingfors bör satsa på uppsökande ungdomsarbete, ingripa strängt i mobbningsfall som också spelar en roll bakom avbrutna studier, och satsa på psykvård med låg tröskel. Det behövs också mer digital ungdomsverksamhet, eftersom traditionella ungdomsgårdar bara når en liten del. Digitala ungdomsgårdar kunde nå även dem som vistas på nätet och handleda till stödåtgärder.

Harry Harkimo: Till det har jag ingen annan lösning än öka trivseln i skolan över huvud taget, och se till att alla får stöd och hjälp.

Bild: Nina Ahtola

Juhana Vartiainen (Saml): Helsingfors har ansvar för stadsbornas social- och hälsotjänster. Samlingspartiet vill förbättra åtkomsten till tjänster samt deras kvalitet. Privat eller offentlig produktion är inte en principfråga, utan man ska fördomsfritt prova vad som fungerar bäst och låta privat och offentlig inspireras av varandras bästa arbetssätt. Viktigast är att bemöta invånarnas behov.

Anni Sinnemäki (Gröna): De inköpta tjänsterna ska spela en liten och kompletterande roll, när behovet är stort. Vi har stannat för det här försöket för att vi annars inte skulle kunna trygga vården. En sådan roll får köptjänster säkert i fortsättningen också, där behovet är större än den offentliga vården kan svara mot. Under coronatiden har vi också beslutat enhälligt mellan partierna att man kan få servicesedlar till sådana tjänster som annars är svåra att få under pandemin, som rådgivningsbesök. Det är också vikigt att analysera privata lösningar så kan lära av bra idéer.

Nasima Razmyar (SDP): Enligt SDP:s fullmäktigegrupp borde utlokaliseringen inte ha skett. Staden ska själv förbättra och effektivera sina processer genom att satsa på personalens trivsel och mående. Pilotprojekt där man utlokaliserar tjänster under coronakrisen är inte vettig politik.

Paavo Arhinmäki (VF): Enligt Vänsterförbundet ska stadens hälsovård produceras av staden. Vi var emot utlokaliseringen av hälsostationerna, men det gick igenom i fullmäktige då De gröna stödde Samlingspartiet. Riksdagen väntas godkänna vårdreformen ännu i år, och där utgår man från att vården i första hand produceras offentligt. Helsingfors blir ett eget välfärdsområde, och områdets tjänster anser vi ska produceras av staden, och det utlokaliserade återföras till stadens regi.

Eva Biaudet (SFP): Det är ett pilotprojekt och vi följer med spänning resultatet. SFP har krävt att den privata aktören även skall kunna ge service på svenska för att vi skall kunna utvärdera utgången. I bästa fall skapas nya verksamhetsmodeller som kan ge även den offentliga vården nya grepp. Det är för tidigt att säga ifall den privata aktören med samma klientel kommer att kunna locka personal, förkorta köer eller förbättra kvaliteten. Det är viktigt att skapa arbetsmiljöer för personalen där de själva har bättre möjlighet att organisera verksamheten. Hierarkiska modeller där alla måste fungera exakt lika skapar en oattraktiv arbetsmiljö.

Jussi Halla-aho (Sannf): Staden ska i första hand trygga vårdtjänsterna själv. Om det inte är möjligt, kan man använda privat tjänsteutbud för att för att förkorta vårdköer, till exempel med servicesedlar. Att utlokalisera tjänster ska i så fall vara kostnadseffektiv och leda till snabb vård. Den privata sektorn behövs som partner, men man måste komma ihåg att affärsverksamhet har ekonomisk vinst som primärt mål.

Eeva Kärkkäinen (C): För Centern är produktionen av vårdtjänster inte en ideologisk fråga – det är viktigt att det offentliga har huvudansvar, men privata aktörer behövs för att komplettera och puffa vårdfältet till utveckling. Man måste inte köpa stora helheter utifrån, det kan vara till exempel bara en digital lösning. Jag förhåller mig öppet till pilotprojektet, så länge huvudaktören är offentlig, priset och spelreglerna vettiga och tjänsterna bra. Lösningarna får inte leda till deloptimering eller brutna vårdkedjor. Stadens kunnande som köpare måste höjas, öppenhet måste råda, och även små aktörer kunna delta.

Mika Ebeling (KD): Hälsovården är en grundservice som vi gärna ser att staden sköter själv, medan den privata sektorn kompletterar. Det försök som är på gång kommer att visa hur den privata sektorn klarar av att sköta verksamheten. Då man bedömer resultatet måste man som viktigaste kriterium se den vård som patienterna får och sedan också de förverkligade kostnaderna. Resultaten avgör om det blir ett försök som varar fyra år eller om situationen förändras bestående och hälsovården privatiseras ytterligare.

Tiina Ahva (Blå): I vårdtjänsterna måste man sätta lösningarna i främsta rummet och inte fastan i onödig ideologisk debatt. Det viktigaste är fungerande tjänster för stadsborna. Också privata aktörer är välkomna, om de är effektivare än de offentliga och förbättrar tjänstens kvalitet.

Harry Harkimo (RN): Om staden inte har tillräckligt med vårdcentraler måste privata aktörer tas med, och vi bör som i Sverige införa valfrihet. Det leder till mer effektivitet.

Bild: Tor Wennström/HBL-arkiv

Juhana Vartiainen (Saml): Trafiksystemet är en helhet där alla transportmedel ska beaktas och värnas om. Det finns och det ska finnas plats för många olika sätt att röra sig i Helsingfors. Vi vill se investeringar som främjar såväl fotgängares, cyklisters som bilisters möjligheter att röra sig i staden. Vi kan avsevärt förbättra stadens trivsamhet genom att bygga underjordiska trafikleder enligt Stockholms exempel.

Anni Sinnemäki (Gröna): Det ska vara smidigt att röra sig på alla sätt. Det innebär att så många som möjligt väljer kollektivtrafik, promenad eller cykling, så det finns utrymme för dem som av någon anledning måste ta bil. Kollektivtrafiken måste vara lockande och cykellederna smidiga. Helsingfors måste också minska utsläppen i trafiken, och det når vi med både lättrafik och en övergång till elbilar.

Nasima Razmyar (SDP): Spårtrafik är det mest effektiva sättet att röra sig i staden. Vid spårvägar kan man bygga tätt, och utöka bostadsutbudet. Spårvägar stöder också klimatmålen.

Paavo Arhinmäki (VF): Helsingfors ska utveckla särskilt spårtrafiken och förbättra lederna för lätt trafik.

Eva Biaudet (SFP): Trafiklösningarna behöver vara mångsidiga. Kollektivtrafiken är ett måste för de dagliga resorna. Spårvagnstrafiken behöver ha tillräckligt täta turer i innerstaden också. Vi önskar se nya lösningar med utsläppssnåla och – fria färdmedel och attraktiva och tillgängliga alternativ i kollektivtrafiken, exempelvis vattenbussar i Stockholms stil. Vi stöder att centrum blir mer fotgängarvänligt och tryggare för cyklar, men även bilar behöver smidig tillgång till centrum. Helsingforsarna bör kunna byta färdmedel efter behov. Klimatmålen förutsätter satsningar på att utveckla kollektivtrafiken, även den tvärgående.

Jussi Halla-aho (Sannf): Staden ska behandla alla trafikformer jämlikt i sina lösningar. Invånarna har olika behov. Det är i allas intresse att ha en fungerande kollektivtrafik och ett bra nät för lättrafik, men man ska kunna använda egen bil. Utopistiska idéer om "bilfria stadsdelar" borde man glömma.

Eeva Kärkkäinen (C): Realistiska. Stadsborna har olika behov, en modell går inte för alla. Det behövs lätt trafik, kollektivtrafik och också bilar. Jag anser att det är rätt beslut att satsa hårt på lätt trafik och kollektivtrafik, men staden kunde också främja bildelning och bilpooler mer än nu. Helsingfors ska vara en stad där man kan leva utan egen bil.

Mika Ebeling (KD): Den tvärgående kollektivtrafiken kräver fortsatt uppmärksamhet för att den ska bli effektiv och attraktiv. Problemet är att den tvärgående kollektivtrafiken inte byggdes ut samtidigt som Ring I och III, vilket lett till tvärgående bilism. Kollektivtrafiken bör göras mycket effektiv och attraktiv utgående från nuvarande situation så att Helsinki Quick Step -planens tankar tillämpas. Privatbilismen ska inte försvåras onödigt. Stadens eget flygfält i Malm bör utvecklas och inte förstöras.

Tiina Ahva (Blå): Det är onödigt att skapa motsättningar mellan trafikformer. Många stadsbor använder bil, cykel och kollektivtrafik enligt omständigheter. Därför behövs Centrumtunneln och bra cykelleder, så det löper smidigt i alla trafikformer. Fotgängarnas trygghet behöver förbättras med bredare trottoar och bättre trafikstyrning på alla nya områden.

Harry Harkimo (RN): Man borde bygga Centrumtunneln. Då skulle Helsingfors centrum kunna planeras bättre för fotgängare och cyklister. Dessutom skulle det öka trivseln. Kollektivtrafiken behöver utvecklas.

Juhana Vartiainen (Saml): Det finns än så länge inget bevis på att trängselavgifterna skulle förbättra läget i Helsingfors. Vi oroar oss för stadskärnans attraktionskraft samt företagarnas affärsmöjligheter.

Anni Sinnemäki (Gröna): I en växande stad behöver vi både minska utsläppen och dämpa framtida stockningar. Även om alla bilar i Helsingfors skulle bli utsläppssnåla, skulle de inte få plats på gatorna då staden växer. Därför måste vi förutom utsläpp också hindra trängsel. Det är även bilisternas intresse.

Nasima Razmyar (SDP): SDP har inte slagit fast sin linje när det gäller trängselavgift. Trafikverket har utrett frågan med effekter på trafiken. Man måste bedöma hur nödvändiga avgifterna vore för att minska trängsel och utsläpp, och hur mycket medel det skulle inbringa för att utveckla kollektivtrafiken.

Paavo Arhinmäki (VF): Vänsterförbundet stöder trängselavgifter och jag har gjort en lagmotion om saken i riksdagen. Syftet är att styra fler till kollektivtrafiken och lämna bilen till exempel i en pendlingsparkering. Intäkterna ska styras till att utveckla kollektivtrafiken.

Eva Biaudet (SFP): Personligen ställer jag mig positivt till vägtullar eller trängselavgifter så länge de är måttliga och finansierar stadens trafikinvesteringar av olika slag. Partiets åsikt är delad, kanske även för att vi fortfarande inte har detaljerade modeller för en sådan avgift att ta ställning till.

Jussi Halla-aho (Sannf): Sannfinländarna stöder inte trängselavgifter, vägtullar eller några som helst andra straffskatter som riktas mot möjligheternas att röra sig. De äter av företagens verksamhetsmöjligheter och försvagar invånarnas köpkraft.

Eeva Kärkkäinen (C): Centern i Helsingfors har inte tagit någon stark ställning för eller emot trängselavgift. Vår utgångspunkt är att det mest effektiva sättet att minska bilismen är att förbättra kollektivtrafiken. Centern anser att nödvändiga tjänster ska finns på högst 15 minuters gångavstånd, så behovet att färdas minskar. Debatten om en trängselavgift skvallrar mest om att kollektivtrafiken ännu inte blivit ett tillräckligt vettigt alternativ till bilen i alla områden.

Vi anser det ska utvärderas noggrant, särskilt hur det inverkar på företagare och låginkomsttagare, som måste röra sig med bil i huvudstadsregionen. Också olika modeller måste utvärderas, därför tar vi inte ställning på ideologisk grund utan då vi vet mer om hur det i så fall skulle förverkligas.

Mika Ebeling: Det finns inget behov av trängselavgift i Helsingfors. Under korona-tiden har distansarbetet tilltagit vilket för sin del minskar behovet att komma till Helsingfors centrum för arbete. Vi behöver primärt kollektivtrafiken och ser hur situationen utvecklas.

Tiina Ahva (Blå): Vi är emot trängselavgifter. De skulle höja kostnaderna för arbetspendling och försvåra besök i centrum, vilket innebär problem för företagen.

Harry Harkimo (RN): Trängslavgifter bör inte införas. Parkeringen är redan så dyr. Helsingfors behöver arbetstillfällen i centrum, och vi kan inte öka kostnaderna för dem som måste komma med bil från öst och väst. Trängselavgiften dödar centrum, där det finns massor av butiker, restauranger och andra tjänster.

Bild: Mostphotos

Juhana Vartiainen (Saml): Det psykiska välbefinnandet är en förutsättning för livskvalitet och stadens framgång. Helsingfors ska vara vägledande i tillgängliga terapitjänster. Vi är tyvärr inte där ännu. Den första kontakten ska ske utan orimlig fördröjning och vi behöver en terapigaranti. Jag är synnerligen bekymrad över de ungas läge, och coronaepidemin har bara försämrat det. Helsingfors ska utreda hur vi kan försnabba åtkomsten till terapitjänster och den första kontakten i synnerhet. Vi jobbar för en nationell terapigaranti, men jag skulle gärna se att Helsingfors driver igenom det redan tidigare. Garantin ska underbyggas med resurser – pengar och kompetens.

Anni Sinnemäki (Gröna): Absolut. De gröna är för en terapigaranti, så att alla som behöver hjälp får det. Terapigarantin går framåt i Helsingfors på grund av den gröna fullmäktigegruppens motion. Vi har också drivit lågtröskeltjänster inom psykvården, där man själv kan boka samtalsstöd. Nu finns två sådana stationer, i Kvarnbäcken och Fiskehamnen, och vårt mål är att utöka dem i hela staden. Vad gäller avgiftsfri psykoterapeututbildning har ett medborgarinitiativ precis anlänt till riksdagen. Jag tror riksdagen behandlar det noggrant.

Nasima Razmyar (SDP): Staden ska förbinda sig till en terapigaranti. Man ska inte behöva vänta för länge på någon vård, men särskilt psykisk vård måste man få utan byråkrati. En kostnadsfri terapeututbildning skulle säkert underlätta läget då det råder brist på proffs.

Paavo Arhinmäki (VF): Riksdagen behandlar medborgarinitiativet om terapigaranti. Regeringens mål är att införliva den i en bredare vårdgaranti. Jag tror att det kommer att förverkligas. Men om riksdagen inte lagstiftar om det borde Helsingfors ta i bruk en egen terapigaranti.

Eva Biaudet (SFP): Ja, vi behöver en offentligt finansierad psykoterapeututbildning vid Helsingfors universitet, med även svenskspråkiga studieplatser. Behovet är akut. Som snabbare lösning behöver andra lågtröskeltjänster på svenska stärkas genast. En nationell garanti är på väg. Staden har under de senaste åren startat Mieppi-stationer med lågtröskelservice för psykisk ohälsa. Men fortfarande har inte alla hittat denna service. Staden har även erbjudit servicesedlar för psykoterapi. Det löser dock inte med det grundläggande problemet med bristen på svenskspråkiga terapeuter.

Jussi Halla-aho (Sannf): Staden ska prioritera vanliga kommun- och stadsbor i alla vårdtjänster, och det är det skäl att först gallra i onödiga utgifter. Service till personer som vistas olagligt i landet är ett bra exempel på sådana. Psykoterapi, precis som alla andra tjänster vanliga invånare behöver, kan tryggas bara genom prioritering av befintliga resurser. Olika "garantier" ger ingen glädje om man inte har råd med dem.

Eeva Kärkkäinen (C): Det är viktigt att få hjälp snabbt med sin psykiska hälsa, och med låg tröskel. Nu måste alltför många kämpa för att få hjälp. Det finns skäl att utreda om staden skulle kunna delta i kostnaderna för terapeututbildning, om man sedan börjar jobba vid staden. Det kunde vara en snabb lösning. Bristen på proffs är dock ett nationellt dilemma. Det behövs ett landsomfattande program för att utöka antalet psykoterapeuter.

Mika Ebeling (KD): Den självdestruktiva människan bör snabbt få hjälp oberoende av modersmål. Det finns en mångfald av terapibehov. Det är motiverat att staden ger en garanti åtminstone för att snabbt bedöma hur allvarligt vårdbehovet är, och att självdestruktiva personer snabbt får vård. Samhället bör bära kostnaderna för psykoterapiutbildningen. I första hand ser jag att detta bör falla på stat och inte kommun.

Tiina Ahva (Blå): Helsingfors bör införa en terapigaranti så snabbt som möjligt och garantera tillgången till terapitjänster med låg tröskel. Vi kan inte vänta på regeringens sölande. Ibland räcker tidig samtalshjälp, om man får den snabbt. Skolmobbning måste förhindras genast och vid behov med professionell psykologisk hjälp.

Harry Harkimo (RN): Helsingfors borde införa psykoterapigaranti oberoende av språket och anpassa resurser efter det.

Juhana Vartiainen (Saml): Staden har ansvar för dagvårdstjänster, och Helsingfors ska bjuda på världens bästa dagvård. De största partierna i Helsingfors har varit överens om att vi ska höja deltagandet i förskoleverksamheten. Därför har vi ökat antalet dagisplatser i förhållande till antalet barn. Där följer vi de andra nordiska ländernas mönster: Förskoleverksamheten är en viktig framgångsfaktor för barn i städer som präglas av etnisk och språklig mångfald. Det motverkar risken för marginalisering, och bidrar också till kvinnors arbetskraftsdeltagande och därmed till jämställdheten. Invandrarmammor är överrepresenterade bland hemvårdstödmottagare, och förskola hjälper dem att etablera sig på arbetsmarknaden – samtidigt som den också förstärker invandrarbarnens språkkunskaper. Det förblir möjligt att ta hand om sina barn hemma ända fram till deras 3-årsdag med statens hemvårdsstöd. Därutöver kan familjen välja understödet för privat vård eller erhålla en vårdpeng på deltid.

Anni Sinnemäki (Gröna): Det var ett svårt beslut att fatta och en lättnad att det ändå bevarandes för de minsta barnen. En bra sak är att den nationella reformen av familjeledigheterna, som är en förbättring för familjerna, framskrider. Experimentet med att överföra sysselsättningstjänster till kommunerna blir en viktig hållpunkt för att visa hur staden kan betjäna dem som har en svag position på arbetsmarknaden. Jag tror vi kommer att uppvisa resultat.

Nasima Razmyar (SDP): Staden betalar tillägget tills barnet fyller ett. Även om det har begränsats är det bättre än det lagstadgade stödet. Stadens mål är att höja deltagandet i småbarnspedagogiken. Samtidigt måste vi se till att man får dagvård nära hemmet och att det finns personal. Jag är särskilt oroad över deltagandet bland barn i familjer med invandrarbakgrund och över de här mammornas deltagande i arbetslivet. Helsingforstillägget används klart mer på invandrartäta områden. Det kan ha blivit en fälla, och det behövs även aktiva sysselsättningsåtgärder.

Paavo Arhinmäki (VF): Nedskärningen i Helsingforstillägget var inte en sysselsättningsåtgärd utan en sparåtgärd - om detta skvallrar kalkylerna där man inte ens förutsätter att alla barnen kommer till dagvården istället, för då skulle kostnaderna öka. VF föreslog att man inte skulle skära ner tillägget. I vår inleds experimentet med kommunledda sysselsättningstjänster, som ger fler verktyg till Helsingfors, och mer personalresurser. Helsingfors ska utbilda, erbjuda språkkurser och vara en aktiv arbetsgivare själv.

Eva Biaudet (SFP): SFP:s förslag hade varit en nationell förlängd inkomstrelaterad föräldraledighet tills barnet fyllt 1,5 år, som skulle delas av båda föräldrarna jämnt. Då kunde vi samtidigt ha förkortat hemvårdsstödet. Nu så går förändringarna nationellt och lokalt något i otakt. Men sanningen är att Helsingforstillägget har blivit ett slags kvinnofälla eftersom den används nästan enbart av mödrarna. Det bidrar till en svårare ställning på arbetsmarknaden, sämre karriärmöjligheter, lägre lön och lägre pension. Särskilt invandrade kvinnor behöver mer praktiskt stöd för att finna sin plats i arbetslivet. Arbetslösheten bland dem är hög även om 40 procent av kvinnorna har högskoleexamen. Ett viktigt framsteg är att mödrar kan inleda språkundervisning samtidigt med sina små barn i skolan. För att öka chanser till jobb har staden infört anonym rekrytering. Även personer med funktionsvariation är särskilt lågt sysselsatta. Försöken med Samhall-modellen från Sverige är värd att prova även i Helsingfors.

Jussi Halla-aho (Sannf): I budgetförhandlingarna motsatte sig Sannfinländarna nedskärningen i Helsingforstillägget och att stödet skulle återinföras till familjer med barn under tre år. Det skulle ge familjerna möjlighet att själva bestämma om hur de vårdar barnet och minska trycket på barndagvården.

Eeva Kärkkäinen (C): Det var ett misslyckat beslut att skära ner Helsingforstillägget. Det är en försämring för dem som vårdar barn hemma. Barn och familjer är olika, därför behövs tillgång till flera alternativ och valmöjligheter. För att höja sysselsättningen är tjänsterna i nyckelposition. De borde aktivt erbjudas till föräldrar redan innan familjeledigheterna tar slut. Om ledigheterna drar ut mer än man önskar, är bakgrunden ofta att utbildningen är oavslutad. Då hjälper inte att skära i hemvårdsstödet, utan det behövs en rutt till studier och arbetsliv. För invandrarkvinnor är språkkunskapen ofta ett hinder. Ett alternativ är att stödja arbetsgivare då de anställer en person med sämre språkkunskaper, om de samtidigt förbinder sig att puffa språkkunskaperna.

Mika Ebeling (KD): Det är absolut inte rätt! Nedkörningen av Helsingforstillägget som förverkligats med Samlingspartiets, de Grönas, SDP:s och SFP:s röster visar hur lite dessa partier värderar det speciella förhållandet mellan föräldrar och barn. Varför värderas vård av andras barn högt medan vården av egna barn nedvärderas?! Vården av eget barn bör uppfattas som arbete och pensionsackumulationen för föräldrarna för denna tid bör delas mellan dem. För dem som återvänder till lönearbete bör starten göras enklare genom att ge kompletteringsutbildning och underlätta kombinationen av arbetsliv och barnavård. De färdigheter i distansarbete som man fått under coronakrisen kan vara till stor hjälp.

Tiina Ahva (Blå): Beslutet att skära ner Helsingforstillägget var fel och omoraliskt. Vi motsatte oss det i fullmäktige. Jag har gjort en invånarmotion för att återupprätta det. Barnfamiljer lider av ekonomisk osäkerhet under coronakrisen. Tillägget borde betalas tills barnet fyller tre och den uppfostran som sker hemma bör ges den respekt den förtjänar.

Harry Harkimo (RN): Helsingforstillägget borde slopas. Helsingfors affärsverksamhet gör 500 miljoner vinst varje år och dessa pengar borde användas för att sänka kommunskatten och andra avgifter, föra att göra det attraktivt att bo här och grunda företag. Endast utbud på arbetstillfällen ökar sysselsättningen för dem som har svag ställning på arbetsmarknaden och för arbetslösa överlag.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Att öka sin förmögenhet är en allemansrätt men få har en konkret plan

Mer läsning