10 000 vindmöllor räddar inte vår energibrist

Torsten Fagerholm driver i en ledare (HBL 27.9) om elbristen gäck med människor som vill skydda sin närmiljö och tyr sig till Nimby-fasoner (inte på min bakgård).

Hur skulle landet se ut om invånare inte fick försvara sin närmiljö? Vem skulle lyssna på enkla människor, som inte har råd att sätta in jurister eller professionella opinionsbildare? Ingen. Men Fagerholm har rätt i att vi har ett betydande underskott på el framför oss. Att bristen redan är här bevisar de brant stigande energipriserna. De torde vara dubbelt så höga om något år.

Fagerholm jämför Finlands med Danmarks vindkraft och menar att Finland behöver 10 000 nya vindkraftverk. Men ingen vill ha en 200 meter hög mölla på sin tomt. Det är Nimbys fel, anser han. På sätt och vis sant.

Också i Danmark finns det motstånd mot möllor. Då det blåser bra har man elöverskott, som säljs för en spottstyver på den nordiska elmarknaden. Då det inte blåser köps den tillbaka för flerdubbelt pris. Paralleller kan dras till solpanelkraften i Finland, som nog är bra i stugor utan elnät.

Fagerholm sneglar också på inhemsk vattenkraft. Hoppas ingen vill tygla de få fria forsar vi ännu har. Däremot kan jordvärmen utnyttjas avsevärt mer.

Nej, 10 000 vindmöllor räddar inte vår energibrist. Skyll inte på Nimby. Då andra länder nermonterar sin kärnkraft måste vi, som står för bara två procent av världens koldioxidutsläpp, bygga fler traditionella kärnkraftverk.

Ulf Johansson, Esbo

Svar Ledaren problematiserar slutsatserna i en rapport beställd av Sitra, en studie som HBL ingalunda kan ta äran för. Vidare till nimby-fenomenet, som utgör min egen fundering: den politiska och ekonomiska acceptansen för vindkraft har ökat, men på lokalt plan går attityderna allt kraftigare isär. Undersökningar visar att förväntade negativa upplevelser av vindmöllor oftast överskattas – och att de blåser förbi då projekten verkställts.

Förstås existerar misskötta projekt, där delar av allmänheten känner sig överkörd. Det förgiftar debattklimatet och smittar av sig på grannkommunerna. Hur ska vi lösgöra oss från dessa låsta, känslomässiga positioner?

I Estland har Högsta domstolen tvingats klargöra att "utvecklingen av vindenergi är ett viktigt allmänintresse". Därtill behövs bättre informationsgång och delaktighet, så att närboende får gehör för sina åsikter. Genom interaktion kan man komma till kärnan av konflikten: ofta handlar det om lokala kontrollbehov. Ekonomisk vinning via delägande, markhyra eller kommunala skatteintäkter tenderar också att märkbart minska misstron mot vindkraft.

Torsten Fagerholm, ledarskribent, HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning