Luckan om psykvården: Satsa på chatt – det fungerar

PSYKVÅRD Finland lanserade nyligen en nationell strategi för psykisk hälsa (11.11) och tematiken har debatterats mycket i medierna under de senaste dagarna.  På föreningen Luckan rf bedriver vi ett förebyggande arbete för att stödja och vägleda svenskspråkiga unga genom anonyma nättjänster (chattjänsten ärligt talat, frågetjänsten våga fråga, i samarbete med Decibel m.fl.). I det geografiskt splittrade Svenskfinland är det en utmaning att likvärdigt kunna erbjuda tillgängliga stödtjänster på svenska för unga oavsett hemort. Ett exempel är chattjänsten Ärligt talat som är öppen tre kvällar i veckan med tre handledare på plats, varav en är utbildad psykolog. Tjänsten är mycket populär med 1 755 besökare under 2019 och ett medeltal på 12 enskilda unga per kväll som vill chatta. Det finns ett uppenbart behov att utöka tjänsten till minst 5 kvällar i veckan men resurserna räcker i dag inte till för detta.

Många ungdomar väljer att få vara anonyma i frågor som berör den psykiska hälsan. Man loggar hellre in på en tjänst där man kan chatta inkognito om ensamhet, mobbning, depression och självskadebeteende med en erfaren handledare och psykolog. Svenskfinland kan kännas litet och på mindre orter kanske skolkuratorn är en egen släkting eller bekant. Då kan det kännas lättare att vända sig till en anonym digital stödtjänst. I många fall får man på så sätt det första stöd som gör att man kan ta sig vidare med elevvård och hälsostation i sin egen närmiljö eller på något annat lämpligt sätt. Det finns unga som vänder sig till chatten trots att de är i ett terapiförhållande, vissa saker vill man hellre behandla anonymt. Givetvis kan dessa digitala stödtjänster inte kompensera ”riktiga möten” men de fungerar som en ingång och ett bra och i vissa fall alldeles nödvändigt komplement till den egentliga psykiska vården i landet.

För oss som arbetar inom tredje sektorn med att anskaffa medel till dessa lågtröskeltjänster är det frustrerande att nästan all tillgänglig finansiering är projektbetonad och ”snuttifierad” – årligen behöver vi kämpa för samla in medel från ett stort antal olika håll för att kunna upprätthålla dessa angelägna tjänster. Alla vet att förebyggande satsningar i form av tidigt ingripande alla gånger lönar sig och bidrar till att spara in stora kostnader för samhället. Jag efterlyser därför långsiktiga och mer hållbara lösningar för våra och andras lågtröskeltjänster för att stödja våra finlandssvenska unga i de miljöer där de faktiskt rör sig (såsom på nätet). Vi vill kunna fokusera på att hjälpa, inte på en ständig ”projektjakt”.

För att citera Klaus Ranta (chef för ungdomspsykiatrin vid Helsingfors och Nylands distrikt): ”Satsningarna måste vara permanenta. Det har gått mängder av resurser till att utbilda personer inom olika projekt, men sedan upphör vården när projektpengarna tar slut.” (HBL, 12.2.2020, artikel sid. 8).