Myndigheterna är främmande för livet på landsbygden

Priset som vår landsbygd betalar för skyddet av vargen begränsar sig inte till förlusten av trygghet och sund livsmiljö. Förlusten av god förvaltning och rättsskydd tillkommer.

En ny förvaltningsplan för vargstammen i Finland har publicerats. Man har byggt upp en känsloladdad polis och bov-bild, där den finländska forskningen ställs mot landsbygden, som får skulden för följderna av EU:s verklighetsfrämmande habitatdrektiv.
Först bör vi rätta till påståendet att det finns ett varghat på landsbygden som måste bemästras. För oss är inte vargen en djurparksupplevelse utan en verklighet. Den stryker inte bland hus och gårdar slumpmässigt, utan den letar efter föda. Därför ser vi de kringstrykande gårdsvargarna som ett likadant hot som våra myndigheter ser hos flockar av vilda hundar som kommer över gränsen till Finland.
Statsmakten ser den oro som vargen för med sig som obefogad trots att den grundar sig i ett verkligt hot. Djur styrs av instinkter och olika inlärda beteendemönster. Hotet uppstår då människan och djuret inte har ett gemensamt kroppsspråk och människan är oförmögen att på rätt sätt visa till exempel dominans, vilket kan leda till en attack. Rädslan för att de vargar som stryker på gårdarna skulle reagera mot barn som mot andra bytesdjur måste accepteras hur osannolik en sådan reaktion än anses vara. Att föräldrar vill skydda sina barn är något som inte kan påverkas utan det är inbyggt i alla djurs beteende och måste som sådant accepteras.
Våra myndigheter talar om att främja toleransen och skapa en grund för acceptansen mot varg. Toleransen definieras som ”att man godkänner att det finns vargar i området trots att man ogillar dem”. De förbiser det faktum att tolerans gällande vargar upplevs så att vi tvingas acceptera den fara en vargflock på gården medför. Att folk skulle hata vargen för vad den är är en felaktig tolkning som bara kan skapas av aktivister och politiker.
Saltet på såren kommer när landsbygdens folk beskylls för tjuvjakt och myndigheterna ser jakten som en orsak till sina egna misslyckanden. De hänvisar till forskning gjord av Evira som jag tolkar på ett annat sätt. Under 2001–2019 undersökte Evira 149 döda vargar. Av dessa var 15 illegalt dödade, 51 trafikdödade, 51 skjutna av polis och resten hade dött en ”normal död”. Gamla hagel hade hittats i 18 vargar. Om vi delar upp Eviras forskning i två perioder, 2001–2014 och 2015–2019, finner vi bara en illegalt dödad varg under den senare perioden. Statistiskt bör tjuvjakt som inte avslöjats följa samma frekvens, det vill säga minska. Däremot har antalet vargar i vilka man funnit hagel fördubblats under den senare perioden, och våra myndigheter ser detta som ett bevis för ökad tjuvjakt.
Myndigheternas tolkning visar hur främmande de är för livet på landsbygden. För det första är det oerhört svårt att jaga varg utan att åka fast. Precis som i städerna finns det angivare på landsbygden, och spår efter illegal jakt avslöjas snabbt. Den mest sannolika orsaken till funna blyhagel är att människorna helt enkelt driver i väg vargar från sina gårdar med hagelbössa. Detta är betydligt effektivare än att ringa till polisen – en varg som träffats av hagel kommer inte tillbaka, men får behålla livhanken. Ingen reagerar på ljudet av ett hagelskott på landet. Det är olovligt, men visar hur frustrerade människorna på landsbygden är. Denna tolkning härstammar från en forskningsrapport jag och Kaarlo Nygren publicerade i Tyskland tidigare i år och den berörde vargarnas habituering i Finland.
Sedan kan vi givetvis fråga om det är rimligt att man skall gå ut i skolor med budskapet om den snälla vargen och de elaka föräldrarna. Kommer vi också i vargfrågan att få se barn som gråtande kommer hem med en underkänd uppsats bara för att de inte hade samma åsikt som läraren? I slutändan är det föräldrarna som bär ansvaret för barnens uppfostran, välfärd och framför allt överlevnad.
Priset som vår landsbygd betalar för skyddet av vargen begränsar sig inte till förlusten av trygghet och sund livsmiljö. Förlusten av god förvaltning och rättsskydd tillkommer. När dessa förluster förorsakats av statsmakten kallas det för förtryck.

Kaj Granlund
,

Lestijärvi

ANDRA LÄSER