Tio filmtips inför Kärlek & anarki-festivalen

Ruben Östlund bevisar i sin andra Cannesvinnare att ingen fångar samtiden med dess nojor, statusjakt och skönhetsdyrkan lika exakt. När han är som bäst är filmerna så vitala att man glupar dem i sig – som sämst är de övertydliga med kraschande metaforer. Oftast bägge i samma film. En lyxkryssare förliser i en storm och lämnar några överlevande passagerare och besättningskvinnor strandsatta på en öde ö. Muntert förakt av de superrika och svensk konformism blandas med Robinson och Fear factor med sprutspyor och skarp kapitalismkritik mot i-ländernas nyhjälplösa elit som folk från u-länderna måste passa upp. Östlund har hittat på sin egen genre: filmer som brandfacklor.

Joanna Hoggs autofiktiva film i två delar handlar om överklassflickan Julie (Honor Swinton Byrne) som går på filmskola i åttiotalets London. I del ett har hon en självdestruktiv kärlekshistoria med en Oxfordkille som är heroinberoende bakom hennes rygg, i del två regisserar hon en film om den. Från att ha varit tom och ängslig har hon fått en story och lär sig behärska medlen för att berätta den. Med sval precision och långsamt erövrad auktoritet återskapar Hogg sin ungdoms dallriga relationer av skam, obesvarade frågor och sorg.

Colm Bairéads känsligt skildrade debutfilm är den första filmen på iriska – ett nästan helt tystat språk – jag har sett. Den tioåriga flickan Cáit (nykomlingen Catherine Clinch) sänds i väg från sin kaotiska, ständigt växande och alkoholiserade familj. För första gången möter hon omsorg, respekt och ömhet hos det äldre, barnlösa paret – hon blir sedd. I den nya miljön slår hon ut som en blomma. Det är omöjligt att inte röras till tårar på slutet.

I sin rasande sorgsna föreläsningsfilm tar filmskaparen Nina Menke sig an den manliga blicken – Hollywoodfilmens visuella språk som är lika starkt som en lag. Genom subjekt och objekt, inramning, kamerarörelser och belysning skapas olika narrativa positioner för män och kvinnor. Menke intervjuar bland annat Laura Mulvey som är förvånad över hur otroligt små framsteg som gjorts sedan hon lanserade begreppet 1975. I dag är hälften av studenterna vid de amerikanska filmskolorna kvinnor men de regisserade 9 procent av spelfilmerna 1998 – och 8 procent 2018. Ingen bransch i USA är lika ojämställd som Hollywood och 94 procent av kvinnorna som jobbar där har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Ändå är det delvis med filmglamour som kvinnor förförs in i femininiteten.

5. The banshees of Inisherin kommer till festivalen direkt från Venedig där Colin Farrell fick pris för bästa skådespelare och pjäsförfattaren Martin McDonagh för bästa manuskript. Den är en återförening mellan Farrell och Brendan Gleeson efter den självgott manliga lovefesten In Bruges, men denna gång på en irländsk isolerad ö för hundra år sedan. Men nu ifrågasätts manlig vänskap med dess hederskodex och ingrodda vanor på ett becksvart komiskt och absurt våldsamt sätt. Får man säga upp vänskap för att den andra helt enkelt är tråkig och slösar med ens tid? Är åsnan mannens bästa vän?

En begåvad tonårsflicka i sextiotalets Frankrike riskerar både livet och hedern för att rädda sig själv och sin framtid i detta drabbande abortdrama baserat på Annie Ernauxs roman Omständigheter. Audrey Diwan väjer varken för den psykiska eller fysiska smärta som avkrävs en kvinna i denna situation och resultatet är klaustrofobiskt, imponerande och obehagligt aktuellt, förankrat i en otrolig prestation av Anamaria Vartolomei.

Dokumentärfilmaren Mark Cousins står inför en ögonoperation vilket får honom att fundera på tittandet, vad det är, vad det betyder och hur det formar oss som människor? Cousins använder sig av bland annat minnen, filmreferenser och konst för att skapa en sorts intuitiv mosaik över den visuella världen. Det får en som åskådare att fundera på sitt eget liv, vad allt har jag tittat på, vad har jag sett och hur har det påverkat mig? En vacker och tänkvärd essäfilm.

Våld, machokultur och doften av bensin fyller Lola Quivorons förortswestern där den uppkäftiga Julia (Julie Ledru) kämpar för att förtjäna sin plats i ett småkriminellt motorcykelgäng trots ständigt eskalerande insatser. Nykomlingen Ledru är explosiv, en vildkatt vars överlevnadsinstinkter ibland krockar med längtan att få höra till och visa sig värdig.

Jacques Audiards svartvita episoddrama tar sin inspiration från serietecknaren Adrian Tomines verk. Tomines karaktärer är ofta desillusionerade, vilse i tillvaron eller missnöjda med hur livet blev – detta fångar Audiard snyggt i en aningen ojämn men välspelad (särskilt Noémie Merlant) relationsskildring.

I Lars Ostenfelds dokumentär får vi följa med tre forskare till det grönländska istäcket för att utforska vad snön och isen kan säga oss om vår framtid. Upplyftande är det inte - när forskaren Jason Box tittar ut över snön och konstaterar att det är sommarvärme kallar han de pågående klimatförändringarna “a disaster in slow motion”. Men ångesten för klimatet blandas med en respekt och fascination för naturen och vetenskapen, och för dem som vigt sitt liv åt bägge.