Kluvenheten möjliggjorde von Wrights ständiga dialog med sig själv

Ett av de mer minnesvärda uppdragen jag åtog mig som relativt ny, ung kulturchef på Aftonbladet i Stockholm var att åka över till Helsingfors och intervjua Georg Henrik von Wright.

Emeritus statsministern Tage Erlander hade inför sin stundande åttioårsdag intervjuats i många medier och han hade upprepade gånger hänvisat till en bok som enligt honom på ett briljant sätt sammanfattade samtidens moraliska dilemman. Boken hette Humanismen som livshållning och andra essayer och var Georg Henrik von Wrights genombrott i Sverige som ”populär” författare. Nu var plötsligt G. H. von Wright namnet på allas läppar, till och med i LO-borgen och på sossarnas partikansli Sveavägen 68, är denne världsberömde Wittgenstein-expert plötslig blev en auktoritet i nivå med Olof Palme.

En smula ironiskt är det att svensk socialdemokrati plötsligt fick för sig att nära nog krama ihjäl G. H. von Wright. I sitt tänkande var denne nämligen föga intresserad av demokrati och direkt skeptisk mot demokrati i arbete, nämligen politik. Saken har dock en förklaring som jag strax ska återkomma till.

Jag hade enorm respekt för Georg Henrik von Wright och var fruktansvärt nervös. Denne visade sig vara en av de mest lättintervjuade människor jag mött. Han uttryckte sig så lätt, strukturerat och distinkt. Och han var oerhört vänlig.

Vad var det då i den ovannämnda boken som så starkt hade talat till Tage Erlander som förvisso var politiker men därtill en utpräglat intellektuell, om än smått misantropisk person?

Jo, det var de tre essäerna om tre klassiska myter: Myten om kunskapens träd, myten om Prometheus som stal elden och gav den till människorna och Faustsagan. Alla tre essäerna spanar in samma mänskliga belägenhet, nämligen paradoxen i att vår trängtan till medvetenhet, kunskap, färdigheter och förnuft, driven till sin spets slår över i en hybris som förstör allt det vi har erövrat.

När von Wrights bok kom ut pågick striden om kärnkraften för fullt i Sverige och man kan föreställa sig att Tage Erlanders läsning av framställningen påverkades av den civilisationskritiska batalj som hade utkämpats i det svenska samhället i många år. von Wright kom att sammanfatta den inre kamp socialdemokratin hade utkämpat om kärnkraftens risker och välsignelser. Därtill uppfattades von Wright som antikapitalistisk.

I själva verket hade Georg Henrik von Wright varit upptagen av den ovannämnda existentiella paradoxen under lång tid även om han fokuserar mer och mer på den ju äldre han blir. Att ett slags kluvenhet uppstod tidigt i von Wrights intellektuella personlighet står i varje fall helt klart när man har läst essäsamlingen Tankens utåtvändhet – Georg Henrik von Wright som essäist en volym som getts ut av Svenska litteratursällskapet i samarbete med Appell förlag för att celebrera filosofens hundraårsminne.

Alla de tretton uppsatserna letar sig mer eller mindre tydligt fram till den motsättning som står att finna mellan vetenskapsmannen, den analytiska filosofen G. H. von Wright och hans kyliga logik å ena sidan, och den ”civila” tänkaren von Wright å den andra. Denne von Wright identifierar sig med Dostojevskij och Tolstoj och ängslas över vilka dimensioner av den mänskliga andligheten som går förlorad i en värld där förnuftet regerar till döds.

Motsatsen eller kluvenheten är bara antydd när von Wright är ung och han gör sin karriär som logiker huvudsakligen på det engelska språkområdet. Men Thomas Wallgren, Bengt Molander med flera visar att den finns där fortlöpande, den kulturkonservativa ådran som sedan tar över ganska bestämt när von Wright ger ut sin synnerligen omdebatterade bok Vetenskapen och förnuftet 1986. Lars Hertzberg visar att von Wright till och med som fackfilosof, ganska mitt i karriären, företar en kulturkonservativ läsning av Wittgenstein, en läsning som han senare överger.

Några av skribenterna i antologin förundrar sig över att von Wright kunde härbärgera sin uppenbart vetenskapskritiska sida och sin hängivenhet för vetenskapen, som han tidigt deklarerade, i samma intellekt. Personligen föreställer jag mig att just spänningen mellan kritiken och hängivenheten skapar den dynamik som driver von Wrights tänkande, livet igenom. Han för en ständig dialog med sig själv.

Det är inte praktiskt möjligt att inom ramen för en recension nämna de enskilda skribenterna som alla skriver föredömligt lättfattligt och intressant. Ganska road blir jag av Nora Hämäläinen som rakt upp och ned hävdar att von Wright inte var någon framstående stilist och att han knappast hade hävdat sig i Svenska kulturfondens essätävling som bär Hans Ruins namn. Han är för litet personlig.

Aulis Aarnio säger å sin sida att von Wright var en så god skribent att han i likhet med Bertrand Russell kunde ha fått nobelpriset i litteratur. Jag tror åldersskillnaden mellan de två bedömarna förklarar de motsatta uppfattningarna. För de yngre som är verksamma på den litterära parnassen i dag står jaget i centrum. För trettio år sedan skulle man vara diskret med sig själv i offentlig skrift.

I dagens värld där det offentliga samtalet allt oftare ligger på Trump-nivå, där lögnen säljer bättre än sanningen, där flyktingar i hundratusental väller ut från krigshärdar som aldrig slutar flamma, känns inte kritik av förnuftet som det angelägnaste.

Förvisso finns det fortfarande fog för den huvudsakliga kritik av den mänskliga rationaliteten som von Wright ägnade sig åt, den rationalitet som tar sikte på materialism och övertro på teknik. Den livshållningen dominerar fortfarande västvärlden och den är katastrofal för miljö och klimat.

Men samtidigt har människan, under de trettio år som har gått sedan von Wright publicerade sin omstridda Vetenskapen och förnuftet, faktiskt till en del tagit det förnuft von Wright efterlyser, till fånga. Medvetenheten om miljöproblemen och viljan att lösa dem har ändå vuxit över tid.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra över hur essäsamlingens redaktörer har lyckats missa att nämna professor Erik Stenius när de ventilerar problemet med den dåliga tillväxten inom analytisk filosofi i Finland och svårigheten att finna en efterträdare till von Wright på Helsingfors universitet.

von Wright efterträddes av min farbror Erik Stenius som inom sitt fack var internationellt nästan lika erkänd som von Wright.