Jörn Donners vemodiga farväl

Jörn Donner delar med sig av sina minnen av vännen, filmskaparen Ingmar Bergman som firat 100-årsjubileum i år.

Jörn Donner delar med sig av sina minnen av sin läromästare och vän.
Krister Uggeldahl
16.12.2018 06:00

Dok: Minnet av Ingmar Bergman sänds i Yle Fem 16.12 kl. 21.00.

Jubileumsåret i Ingmar Bergmans tecken börjar gå mot sitt slut och förgäves har det ju inte varit. Förutom att många redan i sig klassiska Bergmanfilmer dammats av har dokumentärer av olika kaliber sett dagens ljus.
Tänker i första hand på Jane Magnussons Ett år, ett liv som lyfter fram såväl geniet som despoten, arbetsnarkomanen och förste älskaren inte att förglömma. På sitt sätt minnesvärd var också den några år gamla intervjudokumentären med Fåröherdens mångåriga hushållerska Anita Haglöf – en närmast gastkramande uppgörelse med den blågula demonregissörens nycker och personlighet.
På programmet i kväll står Minnet av Ingmar Bergman i regi av vem annan än Jörn Donner, Bergmans gamla kollega och vapendragare som konstaterar att han utan denna bekantskap skulle ha varit ”en annan”.
Och trots att Donner inte är den som ägnar år smörig sentimentalitet medger han att han saknar den gode Bergman, ”hans nyfikenhet och vitalitet, hans uppmuntran men också konflikter”.
Fram växer så en vemodig meditation över tid och plats, liv och död, över en karriär som är allt annat än evig. I dokumentären återvänder Donner också till Fårö, den mest centrala av brottsplatser, nu en turistfälla av rang.
Däremellan har Jörn Donner vägarna förbi Gamla filmstaden i Solna där många av Bergmans filmer kom till, och läroverket Södra Latin i Stockholm. Faktiskt var det i Södra Latin som Donners eget Bergmanäventyr började, efter att den finländska utbyteselevens klasskamrater hade tipsat sextonåringen om en film som hette Fängelse. Året var 1949.
Som helhet känns Minnen av Bergman lätt spretig och det är inte tal om några filmiska utsvävningar. Men visst uppskattar man de personliga anekdoterna, som när Donner lägger ut texten om mediedrevet i kölvattnet av Fanny och Alexander 1980 som fick honom att lämna posten som vd för Svenska filminstitutet och återvända till Finland.
Bäst i filmen är klippen från Tre scener med Ingmar Bergman-sessionerna i mitten av sjuttiotalet. Här är det inte så mycket fråga om intervjuare och intervjuoffer utan snarare om två såta vänner som samtalar.
Här möter vi en Ingmar som erinrar sig barndomens lukter och dofter, det vill säga när han inte kommer in på den av allt att döma traumatiska uppfostran i prästhemmet.
Därifrån är steget inte långt till ett samtal om religion och religiositet, ämnen som är framträdande även på det filmiska planet. Inför den kristna förkunnelsen framställer sig Bergman som ”allergisk” och därmed var det en befrielse när han kunde lämna barlasten i fråga bakom sig. Därav skillnaden mellan Såsom i en spegel 1963 och Nattvardsgästerna 1963.
Betydligt mindre givande är klippen från åttioårsintervjun med Bergman. Hans syn på det här med skådespelarregi är ingalunda ointressant, men när regissören sedan börjar berätta om sin kärlek till skådespelarkollektivet skruvar man nästan på sig.
Kvällen avslutas med Gycklarnas afton från 1953, Ingmar Bergmans första riktigt stora film. Nämnas kan att det är sonen Rafael Donner som står för fotot i dokumentären.

ANDRA LÄSER