Poddserie visar könsidentitetens mångfald

Ta inte människors könsidentitet för given. Det finns fler identiteter än man och kvinna, och alla är inte det som omgivningen kodar dem som. En person som till exempel uppfattas som manlig kanske inte alls upplever sig vara man, utan definierar sig som ickebinär och använder pronomenet hen. Om mångfalden könsidentiteter, snarare än om sexuella läggningar, handlar Mi Wegelius poddserie Regnbågsmänniskor. Den består av sex halvtimmesporträtt av personer som på olika sätt bryter mot könsnormerna.

Det är sex stycken välvalda och skärpta personer som delar med sig av sin historia och berättar om den både inre och yttre kamp de ställts inför. Två av personerna är rikssvenska och bokaktuella: författaren Fredrik Ekelund som skrivit självbiografiska Q om sin transvestism (rekommenderas, den är välskriven och läsvärd och recenserades i HBL den 28 oktober), och skådespelaren Aleksa Lundberg aktuell med uppväxtskildringen Bögtjejen.

Ett avsnitt handlar om den nyvalda Seta-ordföranden och medicinstuderanden Sakris Kupila som genomgått en könskorrigering. Han säger ganska alarmerande saker inte bara om läkarkårens problem att bemöta transpersoner på ett professionellt och respektfullt sätt, utan han antyder också attitydproblem bland sina medstudenter, unga människor och blivande läkare.

Två av personerna i serien är ickebinära och använder pronomenet hen, Mathias Uutela och Roh Petas, vilket bryter mot hur omgivningen könskodar dem som män.

Det sjätte porträttet (undantagsvis gjort av Camilla Thelestam) handlar om den kanadensisk-finske ståuppkomikern James MacDonald och finns både i svensk (med Riko Eklundh som James) och i engelskspråkig version. Här påminns vi om att inte heller transpersoners sexualitet ska tas för given. James har korrigerat sitt kön till man och är attraherad av män.

Det är sex välgjorda porträtt som alla belyser ämnet från olika synvinklar och visar hur komplext det är. Mi Wegelius lågmälda intervjustil imponerar. Hon är lyhörd och ställer enkla, motiverade frågor. Hon går nära utan att bli påträngande. Hon klarar av att utmana intervjupersonerna med frågor som ställda på ett annat sätt kunde slå fel. En del frågor gäller intima saker som ingen vanligtvis borde behöva redogöra för, men i det här sammanhanget är de på sin plats. Tiden då transpersoner förutsattes sitta i tv-sofforna och på bästa sändningstid redogöra för sin anatomi torde ändå lyckligtvis vara förbi.