En gång ska du också dö, Vladimir Putin

Kanske är det din stora svaghet, Vladimir Putin, att du saknar fantasi? Men du är en människa, och för dig finns ingen tröst: oberoende av hur stort territorium du lägger under dig kommer ditt varandes fängelsecell bara att krympa.

Övergivet plakat från protest mot Vladimir Putin.
Diktatorer är bara människor. Ingenting mer.
Vilken makt de än må ha, är de gjorda av kött och blod och har samma banala kroppsfunktioner som alla vi andra.
Den senaste veckan har jag tänkt mycket på Tengil, den onda fursten i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta (1973). Han är en högst mänsklig diktator, fiktiv förvisso, men det finns inget metafysiskt över honom, som hos till exempel riddar Kato i Mio, min Mio. Tengil är en krigsherre som med sina soldater ockuperat det bördiga Törnrosdalen, där han förtrycker befolkningen och påstår sig vara en befriare. Han besitter ett massförstörelsevapen i draken Katla, och det gör honom svår att bekämpa.
Men han är en människa. Precis som Vladimir Putin.
Bröderna Lejonhjärta är Astrid Lindgrens mest politiska och våldsamma berättelse. Då Olle Hellboms filmatisering hade premiär 1977 fördes en debatt om åldersgränsen på elva år som Sveriges riksdag ville sänka till sju, då filmen ansågs vara särdeles viktig. Från min egen barndom kommer jag speciellt ihåg scenen på torget i Törnrosdalen. Tengils soldater har samlat ihop folket och väljer ut nya slavar som ska släpa sten till härskarens fästning och sen bli drakföda. Kameran fångar då och då in en barnfamilj och i slutet av scenen blir pappan utvald. Men till skillnad från sina olycksbröder kämpar han emot när soldaterna ska föra bort honom.
”Tyrann! En gång ska du också dö! Har du tänkt på det?” ropar han högt till Tengil – och blir avrättad med ett svärdshugg. Hans hustru börjar gråta förtvivlat, medan hon trycker sitt yngsta barn mot bröstet.
Som 7-8-9-åring tyckte jag att den här scenen var hemsk. Just här gjorde filmen ett starkare intryck än boken. Men samtidigt fanns här också en slags förtvivlans paradoxala tröst. Inte bara för att den visade att motstånd är ett alternativ även då det är utsiktslöst, utan också för att pappans ord till Tengil verkade träffa så rätt.
En. Gång. Ska. Tyrannen. Dö.
Han är människa, och hur många mord han än utför så ska också han dö.
Hans makt vilar på föreställningen om att han är onåbar, men det är han trots allt inte, inte i längden. Förr eller senare kommer folkets vrede ikapp honom, om inte ålder, sjukdom eller förräderi hinner före.
Det är en nyttig påminnelse för alla som lever under en diktators inflytande.
Och det är en påminnelse som diktatorn ogillar, för de förtrycktas blotta insikt om hans mänsklighet är subversiv.
Själv är tyrannen förstås akut medveten om sin egen dödlighet. Hur skulle han inte kunna vara det? Hitler sköt sig själv i skallen, Stalin dog hjälplös i en sjuksäng omgärdad av hyenor. bin Ladin lönnmördades. Pol Pot dog i fängelset. Mussolini, Gaddafi, Ceaușescu avlivades hastigt som rabiessmittade hundar. Tengil blev Katlas rov.
Det finns ingen makt, inga vapen, inga erövringar, inga illdåd, inga pakter som i längden kan rädda tyrannen från döden. Och det här vet han. Aldrig kan han känna sig trygg, aldrig kan han slappna av.
Och ingen kan han dela sin rädsla med. Allt ledarskap kommer med ett mått av ensamhet, och att härska enväldigt innebär en väldig ensamhet. Aldrig kan diktatorn känna tillit. Aldrig kan han känna verklig gemenskap.
Och är det inte så också för dig, Vladimir Putin? Du försöker spela rollen som beslutsam härförare och trygg landsfader, men din egen tillvaro har bara blivit räddare och ensammare med åren? Har jag inte rätt i det Vladimir Putin, att du är besviken? Någon gång inbillade du dig att makten skulle smaka sött, och nu står du där med munnen full av aska. Aldrig hade du kunnat föreställa dig att den absoluta maktens pris skulle vara så skyhögt och att dess belöning skulle vara så fullständigt ihålig. Aldrig hade du kunnat tänka dig att det du eftersträvade med sådan hänsynslöshet var ett fängelse av kallt guld.
Kanske är det din stora svaghet, Vladimir Putin, att du saknar fantasi?
Kanske tror du nu att ännu mer makt ska frigöra dig? Kanske avundas du de forntida tyranner som ibland lyckades inbilla sina undersåtar att de var gudomliga?
Men du lurar ingen, inte på det sättet. Vi vet att du är mänsklig. Vi har sett bilderna av dig som barn, vi har föreställt oss hur du som liten pojke kröp upp i din mammas knä då du var ensam och rädd. En gång var du inte annorlunda än någon av oss.
Och vi förstår att du nu är mycket räddare och ensammare än du någonsin var som barn, Vladimir Putin. Du har förstås förhärdat dig, länge har du övat dig i den konsten, för det är den enda som återstår för dig och utan den skulle du gå under. Men du är en människa, och för dig finns ingen tröst: oberoende av hur stort territorium du lägger under dig kommer ditt varandes fängelsecell bara att krympa. Där ska du bida din glädjelösa tid. Tills en gång ...
Om det inte vore för allt ont du gör, skulle man nästan tycka synd om dig, Vladimir Putin.
Lika lite som någon annan vet jag vilket ditt öde blir; om det blir Hitlers eller Stalins eller Saddams eller Mussolinis. Men jag vet att en gång ska du också dö, tyrann. Och jag vet att du tänker på det här. Kanske är det det enda en tyrann förmår tänka på?
ANDRA LÄSER