Saarinen och Pohjonen levererar med råge

Förväntningarna var på topp då två så pass unika konstnärer som dansaren-koreografen Tero Saarinen och musikern-kompositören Kimmo Pohjonen levererar en helaftonsduett. Bägge har gjort sig kända som modiga och mångsidiga konstnärer och slagit igenom internationellt med dunder och brak. Bägge tycks också äga en förmåga att kommunicera och möta andra, och levererar oftast på synnerligen hög intensitetsnivå.

Tero Saarinen berör mig allt som oftast med sin väldigt starka känsloladdning men också i sin djupa förståelse för musiken. Vad gäller Kimmo Pohjonen är det få musiker som är helhetskonstnärer av det här slaget – man ska definitivt se honom och känna hans närvaro, inte bara lyssna på tonerna. Han är en klar samarbetsmänniska som blommar upp i rätta kombinationer, och den här duon är snudd på idealisk.

Samarbetet håller för ett helaftonsverk, det bjuds på ovanligt många överraskningar. Och man ska naturligtvis inte tala om duo utan att glömma de suveräna samarbetspartner man har i Mikki Kunttu, Tuomas Norvio och Teemu Muurimäki – utan dem hade helheten förstås varit något helt annat, kanske ett mer enkelt konstnärssamtal i stället för ett elegant svarvat verk.

Duon på scen är förbluffande jämnstark och njutbart samspelt (de fortsatte sitt samspel också i de spontant koreograferade, talrika bugningarna). Saarinen utvidgar sin palett genom att också använda rösten samt få fram en fascinerande mångfald ljud från sin portföljliknande manick. Pohjonen har alltid praktiskt taget dansat fram sin musik men nu är han mångsidigare än någonsin – sittande, stående, liggande, krypande, snurrande... Dragspelet klingar på alla tänkbara sätt fysiskt, och också de ljud han frambringar sträcker sig från traditionellare dragspelsmelankoli till dånande orgellika toner och klockspelsaktiga cembalosound.

Från första stund avfyrar man med full fräs och leder stämningarna i olika riktningar utan att förse oss tittare med någon tolkning. Man får tänka på egen hand och se vad man hittar mellan raderna: allt från astronauter till inslag av japansk kultur. Den sceniska lösningen är genial – största delen av verket försiggår på två avgränsade podier som används mångsidigt och samtidigt förser själva scenen med en intressant laddning. De ger också möjligheter till helt nyskapande rörelse som Saarinens futuristiska klättrande längsmed podiet och Pohjonens spel sittande med ryggen till.

Helheten är uppbyggd i längre scener och kortare glimtar, utan att glömma direkt humor – herrarna tycks inte ta sig själva på onödigt stort allvar. Den dramaturgiska bågen sträcker sig från elegant futurism allt närmare människan. Först på slutet kommer den slags Saarinen-Pohjonen-duett jag föreställt mig få se – en organisk dialog där båda fysiskt öser på för fullt och även tar fysiskt kontakt med varandra. Saarinen tar äntligen fasta på rörelserna i hur Pohjonen trakterar sitt dragspel – bälgen som andas, breath. Det känns bra att spara de här stunderna till slutet och låta människan och känslorna träda fram alltmer, efter ett entimmes verk finns det inte många filter kvar över känslouttrycket, som plötsligt tränger fram även i mer sensuella och ömma banor.

Jag lyfter på hatten.