Nya Tadam: Scenprovet. En musikalisk föreställning. Regi: Seija Metsärinne. Regiassistent: Marika Parkkomäki. Koreografi: Anne Pihlström. Kapellmästare: Staffan Strömsholm. På scenen: Catarina Korkman, Saana Pihlatie, Felicia Karrenberg, Wilanda Verdecia, Christa Lundström, Ingrid Väyrynen, Sofia Lax, Livia Wikström, Ilmi-Emmi Wentzel, Kenneth Mattila, Lars M. Huldén.
Svenska Teaterns Amosscen 24.4.
En grupp ungdomar samlas för en audition, en regissör och en koreograf låter dem presentera sig och uppföra ett nummer. En del är så blyga att de går i lås genast i början, andras osäkerhet märks främst i ett alltför tvärsäkert sätt att ta scenen i besittning. Ytterligare ett fåtal är bekväma med sitt framträdande. Somliga låter invändningar de har mot regissören höras som högtalarröster, andra serverar dem öppet – med bättre eller sämre framgång.
Balansen mellan mod, ödmjukhet och framfusighet är delikat.
För att illustrera hur ungdomarna (åtta flickroller och en pojkroll) upplever konkurrensen och situationen att vara utsatta för mer eller mindre förstuckna omdömen spetsas regissörens (Kenneth Mattilas) ord till emellanåt.
Det intressanta är att se hur ungdomarna tillsammans och var för sig tacklar auditionsdagen: i huvudsak samarbetar de fint och döljer skickligt den rivalitet som gror under ytan. Det visar hur teaterarbete bygger på både samarbete och konkurrens, hur de två motsatserna ingått en ohelig allians.
Könsroller
Det som ter sig gåtfullt är varför man valt att låta ensemblens två män ha rollerna som regissör och koreograf, medan aspiranterna samtliga spelas av flickor. Den enda pojkrollen bland de som provar in spelas av Saana Pihlatie och regissören ifrågasätter att pojken valt att sjunga en flickroll. (En flicka spelar en pojke som spelar en flicka). Så här finns en utmaning mot könsrollerna, men bara på textnivå.
Skådespelarna är alla unga, liksom de roller de spelar. Här finns två nivåer: Scenprovet handlar om att vara ung och bli vuxen och pjäsen spelas av unga vuxna. Här finns en balansgång som handlar om hur man bemöter personer i det här brytningsskedet. Var går gränsen för vad som är rimligt, ska en person som har en sådan scenskräck att hon inte kan uppträda i en audition få ha en kompis med som moraliskt stöd, hur tänker hon sig att det ska gå om hon blir antagen? Ska en som är så förkyld att hon inte kan sjunga kunna räkna med att bli beaktad?
En annan motsättning är att flera av ungdomarna i auditionen valt att sjunga klassiker som är tillbakablickande: Memory (sjungs av Sofia Lax) och Je ne regrette rien (sjungs av Catarina Korkman). De framförs välklingande och det är fint att få höra tolkningarna, fraseringen och de olika rösterna. Här finns en bävan och en osäkerhet om vad som komma skall som på sätt och vis bryter mot sångernas budskap. Det är gripande.
Skådespelarna och musikerna gör ett bra arbete, det som är statt i utveckling rör sig i rätt riktning.
ANDRA LÄSER
