Den kvällen kunde jag inte röra på mig. Fast jag är gammal och gått genom ett antal hälsoproblem, var symtomen denna gång mig helt okända. Dessutom som ensamboende på landet är jag helt beroende av min rörlighet. Panik.
Först doktorn! Jag ringde omedelbart till min vanliga vänliga hälsostation och fick det vanliga automatiska svaret: Vi ringer tillbaka snart. Och snart blev det: Inom en kvart pratade jag med en doktor, som slussade mig till min egenläkare. Han hade som vanligt tid att lyssna på mig. Telefonledes övervägde han sedan ett par diagnoser, men kom till slutsatsen att jag skall till sjukhuset för granskning, gärna omgående. Han skulle ordna med en tid och de behövliga undersökningarna följande dag. Sedan kunde vi diskutera diagnos och göra upp en vårdplan – eventuellt någon dag diskutera eutanasi.
Sedan skjutsen! Själv skulle jag naturligtvis inte kunna gå alls, så det behövdes en skjuts av grövre kaliber. Jag ringde den bekanta chauffören med sin specialbil, och han lovade komma och hämta inom en halv timme. Jag kunde dessutom följa hans färd i realtid via en app på telefonen, så jag visste hur mycket tid jag hade på mig att förbereda mig för de närmaste dagarna.
