Var inte en ekonomisk idiot: Vårdbolagen vill åt dina pengar

Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procent av mänskligheten som är ekonomiska idioter till de 20 procent som inte är det. Ungefär så uttryckte sig Björn Wahlroos i en uppmärksammad provokation för ett par år sedan.

Det oärliga med formuleringen är att den gör det som är en fråga om makt till en fråga om "begåvning" – men att finanssektorn handlar om flytta pengar har Wahlroos naturligtvis helt rätt i.

Anledningen till jag kommer att tänka på det här uttalandet är emellertid det tämligen idiotiska valfrihetsargument, som med jämna mellanrum upprepas av vårdreformens supportrar, i synnerhet de stora vårdbolagen och Samlingspartiet (som stöds av cirka 20 procent av väljarna). Det används nämligen med hopp om att småningom flytta avsevärda belopp ur våra individuella och gemensamma plånböcker till diverse investerare.

Ungefär så här låter argumentet för privatiseringen av den finländska vården:

Valfrihet innebär att du och jag i framtiden kan välja mellan konkurrerande vårdgivare. Konkurrensen sporrar vårdgivarna att erbjuda en så bra vård som möjligt – de som misslyckas får färre patienter, mindre intäkter och går under om de inte skärper sig. Valfriheten skapar på detta sätt en dynamik som premierar den kvalitet och kostnadseffektivitet vi vill se.

Det här marknadsevangeliet lovsjungs med lite olika stämmor i hela Europa, i synnerhet av högerpartier, men numera också av många socialdemokrater. Det är inte helt taget ur luften, utan den bakomliggande teorin lärs ut på grundkursen i nationalekonomi vid alla handelshögskolor i världen. I kurslitteraturen får unga ekonomer läsa om det teoretiska ideal som kallas perfekt eller fullständig konkurrens. Det innebär att en marknad – ett antal säljare och köpare – uppfyller vissa (jämlikhets)kriterier. Det handlar bland annat om:

* att alla aktörer har fullständig information om marknaden och dess produkter

* att det inte existerar några transaktionskostnader

* att det är lätt för nya aktörer att komma in på marknaden

* att produkterna på marknaden är homogena och jämförbara

* att det inte existerar stordriftsfördelar eller monopol eller oligopol eller karteller

Om dessa kriterier uppfylls är det tjohejsan att vara köpare (alltså kund eller konsument). Konkurrensen kommer nämligen att ge köparen allt bättre produkter, till ett allt billigare pris.

"Aha", tänker någon nu, "men detta är ett ideal: alla de där jämlikhetskriterierna kan ju inte uppfyllas, vi kommer aldrig att kunna nå ända hit".

Och det är förstås sant. Få marknader präglas ens närmelsevis av perfekt konkurrens. Men har man tänkt så här långt har man bara tänkt halvvägs.

Perfekt konkurrens är nämligen uttryckligen köparens utopi. För säljaren är en marknad av det här slaget en mardröm. Alla som inte hör till det absoluta toppskiktet går i konkurs på en marknad med perfekt konkurrens, och ingen gör några vinster. Eller med andra ord: kapitalister är inte intresserade av välfungerande marknader med god konkurrens, investerare som vill göra pengar bör tvärtom söka sig till marknader där konkurrensen är dålig, ofullständig eller på något sätt snedvriden.

Om man inser detta går det också att få syn på Samlingspartiets och vårdbolagens stora fint: man talar om den konkurrens som ska gynna vanliga människor, utan att låtsas om att den marknad man vill skapa fullkomligt kryllar av så kallade marknadsimperfektioner.

Vi kan granska vårdmarknaden punkt för punkt.

* Ger vårdreformen upphov till en marknad där aktörerna har jämlik tillgång till information? Nej, absolut inte. Läkaren kommer att ha ett tydligt informationsövertag över patienten, och vårdgivaren över den som betalar.

* Är transaktionskostnaderna små? Nej, verkligen inte. Systemet med vårdsedlar, upphandling, val av vårdcentral och offentlig övervakning ter sig synnerligen komplext och dyrt.

* Är det lätt att komma in på marknaden för nya aktörer? Nej, inträdesbarriärerna verkar bli höga. Administrationskostnader och byråkrati gör att små vårdgivare redan i nuläget tenderar att låta sig köpas upp av vårdjättar.

* Är marknaden fri från stordriftsfördelar, monopol eller kartellbildning? Nej, de regelverk som behövs kommer att ge upphov till ordentliga stordriftsfördelar. Vi verkar inte riskera en monopolsituation, men ett oligopolläge där ett fåtal aktörer dominerar marknaden verkar inte osannolikt. Incitament för kartellbildning lär uppstå.

* Är produkterna homogena och jämförbara? Nej, ofta inte. Våra medicinska behov kan vara mycket individuella.

Så kunde man fortsätta. Sammantaget ligger hälsovården extremt långt ifrån det slags marknad där en sund konkurrens gynnar oss patienter. Just precis detta gör att vårdjättarna och deras investerare satsar stora pengar på att den modell som regeringen Sipilä driver ska ge dem privilegierade positioner, varifrån de räknar med att få tillbaka sina pengar – och mer därtill. Gissa vem som betalar?

En from förhoppning är att åtminstone 51 procent av våra riksdagsledamöter i tid skulle inse i vems intresse privatiseringen av vården främst ligger, hur demokratin åderlåts genom "reformer" som denna. En kursändring behöver inte ens innebära att privata vårdgivare bannlyses helt och hållet – små privata kliniker, fysioterapeuter, tandläkare och andra, även icke-kommersiella privata aktörer, kan absolut spela en värdefull kompletterande roll. Däremot kommer aktieägarna alltid, alltid att vara den viktigaste intressenten när stora beslut ska fattas i de börsnoterade vårdjättarnas luftkonditionerade styrelserum.

Du som tror annorlunda är naiv. Kanske är du rentav en ekonomisk idiot, för att använda Wahlroos uttryck? Och snälla, bespara mig beskyllningar i stil med "Va, ska vi ha det som i Sovjet, kanske?" Den offentliga sjukvård vi har i dagens Finland håller, trots vissa problem, världsklass: i internationella jämförelser får den toppbetyg i fråga om kvalitet och kostnadseffektivitet. Om någon nödvändigtvis måste dra en parallell till vårt östra grannlands tradition av samhällsekonomiska idiotier ligger 90-talets vettlösa privatisering och oligarkvälde närmare till hands.