När du inte längre räcker till

Första gången jag skrev den här texten lät jag bli att publicera den. Jag vågade inte, jag var för feg. Det var en måndag för tre veckor sen, jag hade i åtta timmar med våld hävt ur mig en text till Studentbladet om utmattning och ångest, och när den väl var skriven kände jag mig rädd. Den hade samma rubrik som kolumnen jag skriver på just nu: När du inte längre räcker till.

Jag ville berätta för läsaren om min vår. Den har innefattat nytt heltidsjobb som chefredaktör för Studentbladet, ett femtiotal intervjuer och uppträdanden med anledning av min debutbok, och författandet av en till, som kommer ut i september. I andras ögon har våren därmed varit lyckad, men i mina ögon har den varit både misslyckad och olycklig.

Jag ville nämligen berätta om hur utmattad jag varit, hur ofta jag kollapsat och haft gråtattacker, hur min självkänsla har försvunnit, hur illamående och olycklig jag känt mig – och hur viktigt det är att tala med andra människor om du behöver hjälp. Men jag vågade inte. Jag var rädd för reaktionerna: "Sluta tycka synd om dig själv. Vem tror du riktigt att du är? Ta det som en man!” Jag var rädd för att folk skulle tycka att jag är patetisk. Jag valde tystnaden i stället – jag valde en lögn och lät texten förbli opublicerad.

Fyra dagar senare begick Tim Bergling alias Avicii självmord. Jag kan omöjligen förstå hur han hade det, ingen kan. Men hans död väckte många tankar. Vågade han be om hjälp? Vilka var i så fall reaktionerna, var det någon som lyssnade?

Jag insåg att jag i och med min tystnad valt samma väg som jag i texten ville motarbeta. Jag vågade inte vara ärlig och visa min svaghet inför alla. Jag försökte ta det som en man.

Tre fjärdedelar av självmordsoffren i Finland är män. Det är ingen tillfällighet, utan det har att göra med en maskulinitetsnorm som säger att män ska vara starka, att män inte ska be om hjälp och inte heller behöva hjälp, att män ska vara självständiga, hårdnackade individer som aldrig klagar och som bara vågar visa sina känslor när de är fulla.

Jag är trött på normen och jag tror inte att jag är den enda. Jag är en man som ofta är olycklig, rädd, ensam och osäker, precis som alla andra människor. Jag vill skrika ut till världen: se hur svag jag är, titta på mina brister, fatta hur otillräcklig jag är, jag orkar inte mer, jag är trött. Jag vill kunna säga: hjälp mig, utan att ha en röst i mitt huvud som säger: ta det som en man. Därför skriver jag nu detta, i förhoppning om att den kanske läses av någon som är lika trött på det här som jag.

Jag har klarat mig, det här är inte ett hjälprop. Jag har gjort det för att jag har förstått att jag inte kan dölja mina brister, utan att jag måste vara öppen om mina problem med människorna i min närkrets. Tack vare andra människor har jag överlevt. Men jag undrar hur många andra det finns där ute som inte vågar be om hjälp, som känner att de inte kan eller får. Vågar du?