Kristendomen upprätthåller en mångtusenårig tradition att våga tro på möjligheten av radikal kärlek

Våra känslor motiveras av något som vi finner värdefullt i den vi älskar. Det är fråga om en slags ”vettig kärlek”.

Kanske utan att avse det formulerar Fredrik Sonck i sin Impuls-kolumn (HBL 12.12) kärnpunkten i den kristna tron. Som jag ser det fångar han i sin tolkning av julberättelsen just den kristna urberättelsen om kärlek och nåd. Att hans delvis spekulativa framställning kan vara svår att svälja för en del kristna förtar inte det här.
För 84 år sen gav en professor i teologisk etik i Lund, Anders Nygren, ut boken ”Den kristna kärlekstanken genom tiderna”. Den gjorde honom så småningom känd över hela den teologiska världen. Boken kom senare ut i en ny upplaga med titeln ”Eros och Agape”. År 1949 blev Nygren biskop i Lund.
Vad Nygren lyckades måla upp för läsaren är ett drag i kristendomen som handlar om en radikal form av kärlek. Det handlar om en kärlek som, liksom Sonck skriver, vi inte ”kan kräva av oss själva eller andra /---/ en nåd, om man så vill, som likt ett regn ibland kan falla över människan, vem hon än är; vad hon än tror.”
Ytterst handlar julberättelsen enligt teologen Nygren om en sådan omotiverad och därför kanske ofattbar kärlek. Jag tror han har rätt. För att skilja mellan olika slag av kärlek införde Nygren en uppdelning mellan kärlek i två olika tappningar, ”eros” och ”agape”. Vardera kan i sig vara värdefulla inslag i våra mänskliga liv. Men de fungerar på väldigt olika sätt. Den viktigaste skillnaden ligger i relationen mellan den som älskar och den som blir älskad. Med ”eros” tänker Nygren på en form av kärlek som på något sätt motiveras av värdet och egenskaper hos den som blir älskad. ”I Love You Because”, som Jim Reeves sjöng på 1960-talet. En sån kärlek finner de flesta av oss vara naturlig. Våra känslor motiveras av något som vi finner värdefullt i den vi älskar. Det är fråga om en slags ”vettig kärlek”.
Till skillnad från det här står ”agape” för något mera ovanligt. Kärleken är i det här fallet spontan och omotiverad. En kan då älska någon eller något som, mänskligt sett, inte är värt att älska. Liknelsen om den förlorade sonen i ett av de evangelier som kristendomen bygger på hör till de vackraste uttrycken för denna ”agape”. Sången/psalmen ”Amazing Grace”, sjungen av en lång rad populärsångare i vår tid kan sägas uttrycka mötet med en sådan kärlek.
Hela kristendomens och teologins historia kan ses som en spänningsfylld kamp mellan de två formerna av kärlek. Historien visar att vi människor många gånger har svårt att acceptera ”agapes” radikala form av kärlek. Också liknelsen om den förlorade sonen kan väcka indignation: ”Han som slarvat bort det arv som han fått i förskott är inte värd att tas emot i kärlek.” Men poängen, som också Sonck understryker, är att den ofattbara agapekärleken tycks finnas i vår mänskliga värld, också om den kanske är sällsynt och för många kan framstå som lätt naiv. De flesta av oss kan trots allt också se det värdefulla i att vi ibland får möta kärlek i denna form.
En knäckfråga är om och i så fall hur vi kan bevara hoppet om att en sådan kärlek faktiskt finns. Kristendomen upprätthåller en mångtusenårig tradition att våga tro på möjligheten av denna radikala kärlek. Samtidigt tror jag Sonck har rätt i att vi kan möta en sådan oväntad kärlek ”vem vi än är och vad vi än i övrigt tror”.

Tage Kurtén,

pensionerad professor i teologisk etik med religionsfilosofi, Åbo

ANDRA LÄSER