Insändare: Villa Biaudet är ett kulturarv

Villa Biaudet i Lovisa med sin starka röda färg och sina knallblå dörrar och fönsterbågar utstrålar originalitet och kreativitet. Huset utgör inte ett kulturarv i sig; det uppstår när man adderar de författare och den verksamhet som florerat i huset. Léon Biaudet och Ulla Bjerne var legendariska, och under de drygt femtio år huset fungerat som stipendiebostad för Finlands svenska författareförening har ett flertal i dag välkända författare bott i huset och på olika sätt bidragit till Lovisas rykte som kulturstad.

Nu vill Författarföreningens styrelse sälja villan med motiveringen att det blir för dyrt att renovera den. Jag ansluter mig helt till de argument som Thomas Rosenberg framför i sin insändare (HBL 1.2): konditionsrapporten ger inte tillräcklig grund för att ge slaget förlorat och sälja. Precis som Rosenberg säger är det en stor svaghet att det lokala fastighetsbolag som skött Villa Biaudet inte har konsulterats. Lovisa är med rätta berömt för sina fina gamla trähuskvarter, och det finns både entusiasm och intresse och framför allt en betydande lokal expertis när det gäller reparationer och renovering.

Åsikterna om vilka kostnader behövliga reparationer kommer att föra med sig går alltså kraftigt isär. Av den anledningen tycker jag det är skäl att ordna om en alternativ granskning, där man tar i beaktande att ett gammalt trähus inte kan leva upp till kriterierna för ett nytt hus. Vi behöver också ta reda på vilka möjligheter det finns att ansöka om renoveringsstöd för gamla kulturhus. Jag planerar att lägga fram en lista på sådana möjligheter på Författarföreningens interna medlemsmöte den 8 februari. Innan vi har vänt på varje sten och utrönt alla möjligheter borde vi inte ställa in oss på en försäljning. Vi ska inte glömma att det i dag finns ett nytt intresse för huset som stipendieboende – det enda vi har för yngre författare.

Jag har ett stort förtroende för Författarföreningens ordförande och styrelse, som berömvärt sköter våra fackliga frågor och bevakar våra rättigheter. Det här är naturligtvis deras huvuduppdrag. Det får ändå inte utesluta engagemang av en annan mera traditionell art. I fallet Villa Biaudet har styrelsen missat något väsentligt, det vill säga symbolvärdet hos ett patinerat gammalt hus med litterärt innehåll. Boken blir allt mera marginaliserad bland alla framträngande nya medier och det betyder något att litteraturen har synlighet på kartan och i kulturlandskapet. Kulturarvet mitt ibland oss!

Ulla-Lena Lundberg, diktarhemmet i Borgå