The Märta & Henrik Story

Finska radioteatern har producerat ett hörspel som bygger på Märta Tikkanens texter.

Emmi Parviainen som Märta Tikkanen i finska radioteaterns nya hörspel.

Radioteatteri: Märta Yle Radio 1 8.4 kl. 15.00, repris 9.4 kl. 19.02.

Jean-Paul Sartre & Simone de Beauvoir, Henry Miller & Anaïs Nin, Paavo Haavikko & Marja-Liisa Vartio. I Niina Miettinens hörspel Märta sällar sig även Henrik och Märta Tikkanen till raden av kända författarpar. I synnerhet i Tikkanens fall handlar det om två författare som hämtade material ur sitt eget liv och vars produktion kan läsas som att de går i dialog med varandra. Båda räknas till de moderna klassikerna, och berättelsen om deras kärlekshistoria har närmast blivit kulturellt allmängods, åtminstone bland litterärt intresserade.
Men som alla klassiker fortsätter berättelsen fascinera och vara aktuell, och Niina Miettinen, själv författare född 1978, har sammanställt sitt hörspel av Märta Tikkanens feministiska klassiker Århundradets kärlekssaga, Män kan inte våldtas och Rödluvan. Hörspelet introducerar ytterligare ett modernt (numera frånskiljt) författarpar, då det inleds och avslutas med mötet mellan vännerna Märta Tikkanen och Linda Boström Knausgård på Helsinki Lit i våras.
Det är ett ambitiöst och collageaktigt hörspel där vi via texterna tas tillbaka till ett kampfyllt äktenskap mellan två konstnärer, och ett sjuttiotal då feminismen framstår som betydligt mera kontroversiell än i dag. Ämnena och fokus kan förefalla annorlunda än dagens feminism, men som det även påpekas i hörspelet har så mycket i grund och botten inte förändrats att frågorna skulle blivit inaktuella. Miettinen låter ofta texterna anta dialogformen av ett gräl mellan Märta (Emmi Parviainen som den yngre, Erja Manto som den äldre) och Henrik (Kristo Salminen). Det är kampen mellan det manliga egot och den kvinnliga konstnären som kämpar för sitt utrymme.
Vissa av Märta Tikkanens texter har musiksatts, ett grepp som kunde ha blivit hur jobbigt musikalaktigt som helst, men som fungerar över förväntan. Samuli Laihos visor är melodiösa, nästan schlageraktiga, och har viss sjuttiotalskänsla – särskilt en låtslinga återkommer och blir som ett ledmotiv. För sången står Laiho själv och Emmi Parviainen, för koncept och regi Hilkka-Liisa Iivanainen.
ANDRA LÄSER