Hög tid att fundera på vad Europa är

<b>För och emot. </b>Inställningen till EU och ett brittiskt utträde delade britterna starkt. Här en bild från en manifestation för EU i London i början av juli. FOTO: / AFP / Niklas HALLE'N - LEHTIKUVA / AFP

Jyrki Karvinen (red.): Järistyksiä Euroopan unionissa. Artikelskribenter: Alf Rehn, Erkki Tuomioja, Pekka Haavisto, Sampo Terho, Lasse Lehtinen, Ulla Immonen, Matti Pesu, Anneli Jäätteenmäki, Juha Jokela, Juhana Aunesluoma, Marju Lauristin, Yrsa Grüne, Jussi Saramo, Elina Ylä-Mononen, Henna Virkkunen. Docendo 2016, 153 sidor.

Omvälvande händelser har satt Europeiska unionens handlingsförmåga på prov. Sommarens brexit-omröstning visade att det inte är en självklarhet att unionen ständigt utvidgas. Hanteringen av flyktingströmmarna har pinsamt tydligt avslöjat att det gemensamma ansvaret inte smakar för alla när det behövs som mest. Händelserna i Ukraina har fryst relationen till Ryssland. Eurokrisen har satt hela idén om en gemensam ekonomisk ordning på prov.

Det har inte fötts en europeisk identitet trots att EU försökt sig på att skapa en sådan. Nationalism och främlingsfientlighet går igen som en vålnad från det förgångna. Terrorattackerna skapar lätt ett livsfarligt motsatsförhållande mellan ”vi” och ”de andra”.

Debattboken Järistyksiä Euroopan unionissa (ung. ”Skalv i Europeiska unionen”), redigerad av Jyrki Karvinen, utkommer lägligt i den brittiska folkomröstningens kölvatten och fungerar både som aktuellt debattinlägg och som analysbotten för de reformer som EU oundvikligen står inför för överlevnadens skull. 15 artikelförfattare från politikens, forskningens och journalistikens sfär ger en brokig bukett av synvinklar på var det skaver i det stora europeiska projektet.

Den ojämna helheten bär ställvis spår av hastverk, börjande med att brittiska Ukips tidigare ledare Nigel Farages förnamn felstavas som Neil i introduktionen. Två texter särskiljer sig som underlag för att förstå vad EU-kritiken bottnar i. Den ena är skriven av Sampo Terho, ordförande för den sannfinländska riksdagsgruppen och tidigare europaparlamentariker, och den andra av den estniska europaparlamentarikern och veteranpolitikern Marju Lauristin.

Terho skriver att de mest centrala fel som orsakat EU:s nuvarande kris hör ihop med den idealistiska integrationen. Han formulerar sig med en blandning av skarpsynta iakttagelser och populistiska slängar (min övers.):

”EU:s grundproblem är en 50-talistisk filosofi, vars drivkraft varit traumat från världskrigen. I utvecklingen av EU har själva integrationen alltför länge varit viktigare än dess funktionsduglighet. På ett förnuftsvidrigt sätt ombesörjdes framför allt att själva integrationen fortsätter, och även ett onödigt förenhetligande av vilket som helst politikområde var i festtalen i varje fall ett värdefullt fredsarbete. Varningarna om integrationens praktiska problem förbigicks beslutsamt. Varnarna stämplades själva som omoraliska nationalister och krigshetsare som upplöser det heliga fredsprojektet.”

Lauristin säger rakt ut att hennes erfarenheter från Europaparlamentet fått henne övertygad om att det är nödvändigt att omvärdera hela maskineriet i EU:s beslutsfattande. En långvarig kamp mellan institutionerna är inbyggd i det och det gör att besluten för flera år låses i en skärseld mellan kommissionen, ministerrådet och parlamentet.

”I den nuvarande explosiva situationen fungerar den interna dragkampen helt enkelt inte, utan det skulle behövas snabba beslut som omedelbart hjälper oss. Tyvärr existerar den nya behövliga mekanismen inte. EU saknar en beslutskultur och förfaranden som skulle göra det möjligt att gemensamt komma överens i en snabb tidtabell. Unionen saknar också ett gemensamt och öppet diskussionsforum som skulle vara lättförståeligt för medborgarna och som kunde användas i nödsituationer.

Ur institutionell synvinkel är det till slut bara tomma ord att på ett mycket abstrakt sätt hänvisa till den mellanstatliga solidariteten”, skriver Lauristin.

Om EU upplöses beror det inte på flyktingarna utan på att man inte på allvar funderat på vad Europa är, konstaterar hon. Kulturen och värderingarna har kommit sist på föredragningslistan.

Lauristin vill först av allt söka efter en lösning genom samarbete mellan regioner. EU har underskattat regionernas betydelse och bland har annat har Östersjöstrategin nästan glömts bort. Regionerna kan vara en mellanliggande terräng som utgår från ett erkännande av att det i olika kulturer finns olika erfarenheter och olika lösningsmodeller.

Lauristin jämför Angela Merkel och François Hollande med den franska kungen Ludvig XIV: ”Europeiska unionen – det är jag”. Hennes inlägg kan stå som ett basdokument för kommande reformer av EU.

Europaparlamentariker Henna Virkkunen skriver syrligt att på EU-toppmötena och i ministerrådet går man snarast till kamp mot Europeiska unionen. Själviskt försöker man plocka russinen ur kakan och samla ströpoäng för att öka populariteten i de egna nationella valrörelserna. Virkkunen förfaller till en sliten fras när hon säger att det behövs mera, inte mindre Europa. Detta ”mera Europa” måste fyllas av ett substantiellt innehåll och konkreta reformförslag.

”En union vars medlemmar kommer överens om saker men inte fullföljer dem har fullständigt förtjänat kritiken som riktas mot den”, skriver Europaparlamentets vice talman Anneli Jäätteenmäki i en betraktelse över det europeiska folkväldets dåliga tillstånd.

Som professor Juhana Aunesluoma konstaterar var den brittiska omröstningens resultat en betydande seger för anhängarna till rivningsarbetet, utan att de som river ner skulle ha några andra planer än att tillintetgöra existerande strukturer, även fungerande och sunda sådana. Många av debattbokens inlägg visar för sin del hur svårt det är att gå ett steg vidare med nya strukturer; det saknas handgripliga idéer om hur EU kan komma närmare medborgarna och hur länken mellan nationell och europeisk lagstiftning borde se ut. I bottnen ligger en konflikt mellan att fördjupa och förminska EU.

Alla bidrag är inte lika pessimistiska. Magister Ulla Immonen ser inte att EU skulle vara på väg att upplösas. Det förnyas genom kriser och inom euroområdet har det gått att komma överens om stora reformer. I Immonens ögon är det inte alls en avlägsen tanke att EU:s budget skulle växa och att det besluts om pensionsålder, minimilöner och beskattning av arbetsinkomster vid EU-borden i stället för i de nationella parlamenten.

Bland andra brännande ämnen finns Schengenområdet och den gemensamma säkerhetspolitiken. Ett område för fri rörlighet utan mekanismer för att dela kostnader och ansvar fungerar inte, och den enda lösningen är att sköta gränsöverskridning och registrering med gemensamma krafter. Frågan om säkerhetsgarantier följer en annan logik än EU:s övriga utmaningar – där är Nato den primära strukturen för flertalet medlemsländer.

När riksdagsledamot Pekka Haavisto tar upp Afrika som en motstridig och dynamisk kontinent som kämpat hårt mot den europeiska kolonialismen kan frågan väckas om hur relevant en europeisk union är i det långa loppet. Tänk om tiden redan ränt förbi en konstruktion som försöker skapa något slags europeiskhet i kontrast till den övriga världen?

Europa kan falla ner till att vara ”världens nostalgiska bakgård”, för att använda Marju Lauristins varnande ord.

MIKAEL KOSK

Skribenten är publicist.

ANDRA LÄSER