Insändare: Det finns en förmånlig lösning på välmående i skola och på jobb

I Österbottens Tidning (6.1) kunde man först läsa om bristen på skolpsykologer och hur det inte hjälper att utbilda flera, då jobben är utformade så de inte får sökanden. Några sidor senare kom Kenneth Mynttis ledare om hur vårt välfärdssamhälle inte lyckas hjälpa unga drogmissbrukare.

Tidningen tog också upp olika fall av ”quiet quitting” och hur många äldre hamnar utanför arbetsmarknaden och kanske på förtidspension, då de är rädda att få en stämpel som psykiskt sjuka. Att bli en quiet quitter kan vara enda lösningen att klara sig på jobbet, när kraven börjar kännas övermäktiga.

Det finns alltså klart och tydligt ett skriande behov av något – men av vad då?

Lösningen är het enkelt lågtröskeltjänster med personer som är utbildade för att ge rätt form av stöd i ett tidigt skede. Dylika tjänster, där man stämmer i bäcken i stället för i ån, skulle inbespara enorma summor för skattebetalarna.

I tiotals år har man diskuterat vikten av förebyggande verksamhet, men dessa diskussioner har inte lett någon vart med förevändningen att dess resultat är besvärliga att mäta. Kanske situationen nu börjar vara så katastrofal att man börjar utveckla metoder för att mäta nyttan av lågtröskeltjänster.

Problemet ligger i denna grammatikaliska passivform. Vem är man? Vem skall ta på sig ansvaret för att formellt godkänna nya arbetsbilder med nya examina?

Vi undertecknare har alla lång erfarenhet av att jobba med hjälpbehövande personer i olika åldersklasser. Vi utbildar också utövare av lågtröskeltjänster, vilken formell benämning man nu sedan vill ge dem beroende på arbetsfält. Vi har inom ramen för ett antal organisationer och utbildningsanstalter varit i kontakt med politiker och Utbildningsstyrelsen om att godkänna en utbildning i mental träning, men inte fått någon egentlig respons.

Som en förklaring till det bristande intresset kan man se HBL:s chefredaktör Erja Yläjärvis ledare (HBL 8.1): den nya vårdmodellen saknar helt ekonomiska incitament för förebyggande åtgärder. Kommunerna får inget stöd av staten för att hålla sina invånare så friska som möjligt, utan bara för folk som behöver sjukvård. Att upprätthålla välmående hör inte till välfärdsområdenas uppgifter, så satsningar på dylikt blir bara en extra kostnad för kommunen. Det fungerar faktiskt så att ju bättre man lyckas med förebyggande arbete desto mindre pengar får man.

Även om det inte är i kommunernas intresse att hålla folk friska, är det i allra högsta grad i skolornas, arbetsgivarnas och företagens intresse. För att säkra tillgången till dylika lågtröskeltjänster måste trycket alltså komma från dem som lider mest av bristen på dessa tjänster. Myndighetsövervakade friskvårdstjänster med kognitiv och beteendecentrerad utgångspunkt skulle samtidigt omedelbart avlasta sjukvårdens terapitjänster och därmed bespara samhället pengar och individerna onödigt lidande.

Rita Ahvenniemi, filosofie doktor, mental manager MMT, utbildare, Ammattiopisto Tavastia och Centria amk

Susanne Agte, ekonomie magister, andningsinstruktör, certifierad mental tränare

Mikaela Albäck, företagare, certifierad mental tränare, vice ordförande, Mentaltränarförbundet i Finland

Elisabeth Henriksson, företagare, certifierad mental tränare, ordförande i Sundom UF, suppleant i stadsfullmäktige (SFP), Vasa