Man behöver inte älska facket - men det finns där

Statsminister Sipilä har betonat sin företagsledarprofil, men vill inte se den fackliga rörelsen som en del av de anställda i företaget Finland.Sipilä har som statsminister kommenderat hellre än samtalat.

Vad handlade det om när det såg ut att gälla den fackliga rörelsens påstådda vetorätt i finländsk lagstiftning?

Fram steg megafoner som förkunnade att en vetorätt inte är förenlig med parlamentarismen. Riksdagen och ingen annan stiftar lagar.

Självklart.

Men inga lagar springer fram ur parlamentarisk isolation.

De initieras ibland de facto i internationella organisationer, där finländska tjänstemän utsätts för jämförande press av kolleger. Hemmavid ympas det in i den politiska beredningen med det klassiska alla-andra-argumentet.

Vem har då stiftat lagen i fråga? Riksdagen. Men inte isolerat. Inte opåverkad.

Näringslivets organ, lobbykretsar högt och lågt – alla vill sätta sin prägel på lagar som berör dem. Också facket.

Sedan slutet av 1960-talet har Finland byggts via trepartsförhandlingar där arbetsgivare, arbetstagare och regering har pratat ihop sig kring det samhällsekonomiska.

Statsminister Juha Sipilä säger sig acceptera trepartsmetoden – bara den levererar. Den gjorde det våren 2016.

Det så kallade konkurrenskraftsavtalet har enligt Finlands Bank märkbart stärkt vår konkurrenskraft.

Det föregicks av att Sipilä hotade med tvångslagar för att nå samma mål. Så kan man göra.

Men rent objektivt var det småfolket som fick offra sig för konkurrenskraften.

Det förklaras med att pengarna finns där massan finns. Men logiken haltar. Kvinnodominerade branscher i det offentliga bar den största bördan.

En revanschlust lurar i den fackliga vassen. Konkurrenskraften kan urholkas snabbt om de förbundsvisa förhandlingarna – numera enda vägen till avtal – bygger på revansch i form av högre löneuttag.

Regeringen Sipilä har agerat elefant i klassisk bod. Efter konkurrenskraftsavtalet lagstiftade man fram sin aktiveringsmodell – dåligt beredd, skralt förberedd, kuvande men alls inte hjälpande.

Därefter ville man göra det lättare att bli av med anställda i mindre företag.

Jag köper i sig inte argumentet att det är emot grundlagen att sortera folk enligt storleken på de företag de jobbar i. Mycket annat varierar beroende på storlek.

Men jag köper regeringens argument i ännu lägre grad. Den förväntade sysselsättande effekten av ingreppet är baserad på en muntlig tradition hos småföretagare.

I vår samhällsdebatt representeras de av Finlands företagare (fi SY) vars boss Mikael Pentikäinen har direkt access till statsministern. Pentikäinen och SY är inga konsensuskonsulter. Man totalvägrar acceptera idén – "en dödfödd tanke" – att lokala avtal måste förhandlas fram via förtroendemän.

De lokala avtalen föll 2016 därför på SY:s vägran – och inte minst på statsministerns lyhördhet.

Mot de fackliga ryter han och ställer den korta sikten framför den längre.

Sysselsättningsgraden är den högsta på 30 år. Konkurrenskraften är hygglig. Men den kan rubbas av en arbetsmarknad som töms på förtroende för andra parter. Vi har ny regering när nästa avtal sluts, men dagens brända broar kan ryka länge.

Regeringen Sipilä misslyckades farsartat att röja i företagens stöddjungel, men tar ton mot en arbetsmarknad som inte levererar nya strukturer.

Facket är en legitim kraft. Ska man säkra dess stabilitetshöjande roll gäller det att ha blick för de psykologiska mönstren.

Fackliga ledare har primärt ansvar för sina medlemmar. Sekundärt är de en del av den maktelit som diskuterar och bygger samhällsmodeller – om de bjuds in.

Statsminister Sipilä har betonat sin företagsledarprofil, men vill inte se den fackliga rörelsen som en del av de anställda i företaget Finland.

Sipilä har som statsminister kommenderat hellre än samtalat.

Han har missat att föra samman arbetsmarknadens parter till gemensamma bord och sätta dem under intellektuellt tryck som skulle tvinga dem att leverera utifrån sin självgoda egenbild.

Statsministrar ska ställa krav, men diktat är en förlegad metod om komplicerade maktmönster ska brytas upp och ställas i tjänst hos det gemensamma.

Facket är vänsterstyrt så länge som medlemmarna tolererar det. Den kantringen är en fråga för den interna demokratin.

Borgerligt tänkande medlemmar kan gilla läget eller ta strid – men det sker i regel inte eftersom det fackliga inte upplevs som en partipolitisk angelägenhet.

För borgerliga regeringar överlag gäller att sund överlevnadsförmåga ska inbjuda till försiktighet när det gäller att provocera en potentiell samarbetspart.

Sipilä & Co har provocerat facket utan att – vagt uttryckt – imponera vad gäller precision i samhällsbygget.

Att SY-lägret vill krossa facket är de facto en intäkt för att vi behöver skyddande lagstiftning och kollektivavtal.

Kloka politiker tar initiativ som pressar facket till faktiska eftergifter – inkluderande egna alternativa förslag med effekt på sysselsättningen.

Det kräver intellektuella resurser och blick för att spelet fortsätter efter nästa mandatperiod.

Att envist fixera på snabba – och dåligt underbyggda – beslut för att bokföra en insats under regeringsperioden är kortsiktig och kontraproduktiv politik.

Man behöver inte älska facket.

Men det finns där och har makt att skapa oreda i ekonomin – om det provoceras därtill.

Det finländska facket är en moderat rörelse som tar ansvar.

Vill man rubba det finns det en uppsjö av dåliga idéer.

Det parlamentariska ansvaret är en tung kvalitet. Dess främsta exekutör, regeringen, agerar klokt och långsiktigt om den kalibrerar maktutövandet – lagstiftningen – utifrån en balanserad syn på samtliga samhälleliga krafter.

Regeringen Sipilä har oprovocerad skapat motsättningar som ger facket möjlighet att säga nej.

God politik är att få facket att säga ja också då det smärtar.

Man kan krossa facket, men det sker till ett högt pris för samhällsekonomin och samförståndet.

ANDRA LÄSER