Momentum för mindre orter lockar invånare – men ändå ökar befolkningen i städerna

Folkvimmel, fullsatta kaféer, kollektivtrafik som för dig nästan vart som helst – ett eftertraktat urbant liv. Men ändrar coronapandemin på vårt sätt att se på idealboendet? Ja och nej, enligt de experter som HBL har talat med.

Mari Vaattovaara är professor i urban geografi och leder Stadsforskningsinstitutet vid Helsingfors universitet. Hon är övertygad om att pandemin får oss att tänka om och vill uppmärksamma finländska politiker och stadsplanerare på den diskussion som förs internationellt.

– Det som tidigare har varit så positivt med staden blir nu ett hot.

I Finland finns de flesta coronafallen i Helsingforsregionen, i USA är New York hårt drabbat, som exempel.

Urbaniseringstrenden har varit stark globalt. FN har räknat med att 60 procent av världens befolkning bor i städer 2030.

I Finland var nettoinflyttningen till huvudstadsregionen i fjol större än på femtio år och fler än var tredje finländarna bodde i slutet av 2019 i det som kallas inre stadsområden. Det är enligt Statistikcentralens definition det täta och enhetligt byggda området i städerna. Enligt Finlands miljöcentral finns här över hälften av alla jobb.

I miljöcentralens färska publikation räknar man med att över 72 procent av finländarna bor i stadsområden, som är ett vidare begrepp, trots att de upptar bara 5 procent av landets yta.

Samhällsekonomiskt har man sett fördelar med att människor och funktioner samlas på samma ställe. Nu frågar sig ändå Mari Vaattovaara om det finns en risk för att kostnaderna överstiger nyttan om restauranger och också kontor står tomma allt mer på grund av pandemier.

Coronakrisen har gett distansarbetet en rejäl skjuts framåt, och hon tror att den effekten kan bli långvarig även om samhället börjat öppna upp. Det minskar på behovet att bo nära jobbet, och ökar kanske i stället på nödvändigheten av mer yta i hemmet.

– Jag är övertygad om att viljan att betala för läget minskar, likaså attraktiviteten med att bo nära massorna.

Så hur kommer flyttrenderna att se ut? Mari Vaattovaara tror på en renässans för småstäderna, men då för städer som är på ett möjligt pendlingsavstånd från huvudorten, i Nyland Helsingfors.

I de mindre städerna finns möjlighet till service och aktiviteter, det går att ta sig runt på cykel och längre resor görs med bil. Ja, Vaattovaara räknar med att pandemihotet klart minskar på viljan att åka kollektivt och talar därför för en miljövänligare privatbilism.

I flera undersökningar har finländarnas önskan om "en egen ytterdörr" kommit fram. Vaattovaara tror därför på ökat intresse för boende i villa, radhus och kanske också flervåningshus, men där det finns en yta utomhus att rå om. Hon talar om viljan att bosätta sig i täta kluster i stället för ett ensamt hus på landet. Också förortsområden är möjliga, men då ska kvaliteten vara tillräckligt hög.

Ännu syns inte en sådan här utveckling i statistiken. I maj sjönk de facto handeln med villor med hela 42 procent jämfört med året innan enligt Lantmäteriverket. Vaattovaara säger också att det är för tidigt för statistiska belägg för hennes scenario, men hon vill uppmuntra kommunerna att fundera på vad deras attraktionskraft består i.

– Man måste hitta på annat att marknadsföra sig med än närhet till tågstationen. Vad är det kvalitativa som vi kan locka med?

Även Peter Ehrström, forskningschef i regionalvetenskap vid Åbo Akademi, och Timo Aro, expert på regional utveckling vid konsultbolaget MDI, menar att det är nu som mindre orter kan försöka locka folk till sig och kanske minska på en negativ befolkningsutveckling. 2018 fanns det 60 kommuner där det föddes fler människor än det dog, uppger Statistikcentralen, och den takten ökar.

– Det här är ett fönster som öppnar sig. Krisen är stor och illa, men alla kriser innebär också möjligheter, säger Ehrström.

Men varken han eller Aro ser det som sannolikt att den stora trenden skulle brytas. Urbaniseringen fortsätter och intresset för att flytta utanför stadsområden handlar snarare om underströmmar.

Digitaliseringen, och att så många branscher av nödtvång har börjat med distansarbete under undantagsförhållandena, gör att fler kan välja att bo kvar eller flytta till landsbygden, menar Ehrström. Distansen som man kan tänkas pendla till arbetet kan också förlängas om man kanske inte behöver ta sig till jobbet varje dag.

Ofta talas enligt honom om en 45-minutersregel då man ser till pendlingsområden. Det är så lång tid folk vill använda på arbetsresan den ena vägen.

– I stället för 90 minuter per dag blir det kanske 2 timmar men bara 2–3 dagar i veckan. Det ökar möjligheten för det område som hittills har fallit utanför, säger han.

Peter Ehrström tror att en stadsnära landsbygd kommer att ligga bra till i tävlan, men att trycket på Helsingfors kvarstår.

Att han inte räknar med en större utflyttning förklarar han med att planeringen fokuserar på städerna, och lyfter också fram it-industrin som exempel. De mest framgångsrika teknologibolagen i världen har valt att finnas i kluster.

Ehrström påminner om att coronaläget är relativt nytt och att vi inte vet hur omfattande följderna blir. Pandemin för med sig både en social och en ekonomisk kris. Vad gäller boendet kan det hända att folk av nödtvång behöver flytta till billigare bostäder längre bort.

Timo Aro säger att fler kan välja att söka alternativ och bosätta sig utanför städer eller stadsområden. Men han har granskat forskning och statistik hittills, och ser det som osannolikt att det skulle ske revolutionerande förändringar.

Siffrorna visar att största delen av alla flyttar sker inom samma område. I Finland går flyttrörelsen inom landet till Nyland, och inom landskapen finns en liknande tendens: befolkningen koncentreras.

I Nyland är det Helsingfors, Esbo, Grankulla och Vanda som gäller. Nästa steg är Kyrkslätt och Sibbo, och sedan blir bosättningen mer sporadisk.

Enligt Aro är det nu momentum för de kommuner som vill marknadsföra sig med gott om plats, natur, livskvalitet. Orter som Ekenäs, Borgå och Lovisa kan komma i fråga, men han betonar att kommunikationerna måste vara goda. Till skillnad från Mari Vaattovaara tror han fortsatt på vikten av spårburen trafik och att orter med tågförbindelse kommer att fortsätta locka.

Så finns det demografiska aspekter som har stor påverkan på hur urbaniseringen utvecklas i Finland. Andelen barn minskar, och därmed också snart de som är i den mest flyttvilliga åldern 25–44 år. I stället fördubblas antalet personer som är över 75 år det kommande decenniet. Många av dessa äldre vill flytta från sina hus på landet till mindre bostäder invid service.

Prognosen är också att de som har finska eller svenska som modersmål är 400 000 färre 2040, medan de med andra modersmål ökar med 500 000. Och åtminstone hittills har dessa personer i hög grad bosatt sig i stadsområden. 70 procent av flyttrörelsen till huvudstadsregionen bestod i fjol av personer med annat modersmål än svenska eller finska.

– Så hur rädda folk än är för coronaviruset ändrar det inte på de här bakomliggande strukturerna.