Inte för alla smaker

Steven Soderbergh är en svårfångad regissör. Han har rört sig från kultförklarad indie (Sex, Lies and Videotapes) till glassiga storproduktioner (Ocean's Eleven) via ofokuserade experiment (The Girlfriend Experience).

Haywire (2011) är en annan udda Soderbergh-film. Kampsportsexperten Gina Carano spelar Mallory Kane, en frilansande agent som jobbar för sin ex-pojkvän Kenneth (Ewan McGregor), vars firma ofta anställs av den amerikanska staten för att göra smutsjobb, så att säga.

Efter ett lyckat uppdrag i Barcelona, där en kidnappad journalist fritas, skickas Mallory motvilligt till Dublin. Där ska hon leka hustru åt MI6-agenten Paul (Michael Fassbender) i ett enkelt tvådagarsjobb som enligt Kenneth är "som betald semester".

Men snart inser Mallory att resan är allt annat än – det är i själva verket hon som är måltavlan och allt kan spåras tillbaka till Barcelonajobbet.

Filmen inleds dock i ett efteråt, eller snarare mitt i, då Mallory tillsammans med en gisslan flyr från ett kafé efter ett slagsmål med Aaron (Channing Tatum), som jobbade med henne i Barcelona. Mallory berättar sedan hela historien för sin medpassagerare och det är så även vi som tittare blir uppdaterade.

Soderbergh bygger handlingen runt ett avskalat manus av Len Dobbs där de stora gesterna saknas. Filmen är främst intresserad av att skapa en katt-och-råtta-lek som lämnar tittaren svävande i ovisshet fram till slutet.

Actionscenerna är lågmälda och därför trovärdiga, och Carano gör naturligtvis sina egna stunts. Det är här filmen lyfter, och Soderbergh står för imponerande regi.

I de mer dialogtunga partierna märks dock Caranos begränsade skådespelarerfarenhet. Det blir snabbt träigt och hon saknar karisma. Även Fassbender känns ovanligt torr, som att replikerna inte helt sitter. McGregor gör sig dock väl som ryggradslös chef, medan Michael Douglas och Antonio Banderas har för små roller för att verkligen hinna utveckla dem.

David Holmes porriga hissmusik (samma som i Ocean's-trilogin) förstärker känslan av att Soderberhs film främst ska ses som en slags metathriller, ytterst medveten om sig själv och sitt regisserade narrativ. Det funkar inte helt på mig, men smaken är som bekant delad.