Blev Brian Jones mördad?

En dokumentär som spekulerar i Stones-gitarristen Brian Jones död, dansk sjuttiotalssatir, liksom en Kärlek & anarki-aktuell rulle är några av veckans filmtips.

Rolling Stone har gjort en dokumentär om Brian Jones liv och död.
Krister Uggeldahl
24.09.2022 05:01 UPPDATERAD 04.11.2022 14:09

VECKANS TV-FILMTIPS

Rolling Stone: Life and death of Brian Jones


(Storbritannien 2019) Spelfilmen Stoned av Stephen Woolley förde fram hypotesen att den drunknade (ex-)Rolling Stones-gitarristen Bri­an Jones de facto blev mördad. Det är något som också ventileras i Danny Garcias dokumentär, en spretig och ojämn sak där tomtar och troll av alla de slag släpas framför kameran. Däremot lyser Mick Jagger et consortes med sin frånvaro och samma gäller Stones musik. Bäst är den första timmen som belyser Jones barndom och uppväxt samt musikaliska genialitet, tätt följt av välbekanta själv­destruktiva turer som gjorde att Jones kickades från bandet. Betydligt tradigare blir det när allehanda konspirationsteoretiker får upp ångan och den tragiska sista akten på Cotchford Farm (tidigare ägd av Nalle Puh-pappan A.A. Milne) i Sussex kommer på tal. Vid det laget blir det bara smaklöst och spekulativt. Netflix
Trine Dyrholm och Ulrich Thomsen i Kollektivet.

Kollektivet


(Danmark 2016) Thomas Vinterbergs Kollektivet är något av en syskonfilm till Lukas Moodyssons Tillsammans, en bitterljuv sjuttiotalsskildring där den moraliska baksmällan pockar på uppmärksamhet. Erik och Anna (Ulrich Thomsen och Trine Dyrholm) är ett Köpenhamnspar som låter vänner och bekanta flytta in i Eriks barndomshem, en trävilla. Här var det högt i tak och när Erik, som är arkitekt, faller för en av sina elever slutar det med att även hon flyttar in. Inte för att allt är frid och fröjd för det. Förvisso grinar Vinterberg åt husmöten och tokdemokratiska principer men samtidigt är det mycket som går åt pipan. Och som så ofta är det barnen som tar mest stryk. I den meningen är Kollektivet snäppet mörkare än Tillsammans, nog för att hjärtat och känslan finns där. C More
Honor Swinton Byrne och Tom Burke i The souvenir.

The souvenir


(Storbritannien 2019) Joanna Hoggs The souvenir visades på Kärlek & anarki nyligen, en kvalitetsstämpel om något. Det är fråga om en självbiografisk kärlekshistoria, en mer eller mindre destruktiv sådan. Julie (Honor Swinton Byrne, som här spelar mot mamma Tilda) är den unga filmstuderanden som träffar en något äldre herreman (Tom Burke), som jobbar på utrikesministeriet. Han är en charmig jävel med insikt i de sköna konsterna; vad annat kan man kräva? Dessvärre hopar sig snart de mörka molnen, med allt vad det innebär av missbruk, svek och lögner. Samtidigt gäller det att som filmregissör hitta sin egen röst. Finstämt, svidande och åttiotalsatmosfäriskt, men ibland också onödigt vagt och långsamt berättat. Netflix och Frii lördag 24.9 kl. 15.20–18.05
Catherine Deneuve och Chiara Mastroianni i Claire Darling.

Claire Darling (La dernière folie de Claire Darling)


(Frankrike 2018) I Claire Darling av Julie Bertucelli möter vi en dement Catherine Deneuve som vaknar upp i sin villa till det som hon upplever som sin sista dag i livet. Orsak nog att städa upp efter sig och ställa till med en gårdsmarknad där värdelfulla antikviteter och andra dyrgripar går för en struntsumma. Det gillas inte av dottern Marie (Chiara Mastroianni, Deneuves biologiska dotter) som undrar ifall morsan blivit helt knäpp. Vi talar om ett familjedrama med massor av hemligheter och lögner, komplett med renodlade illusioner (en son/bror som inte längre är i livet dyker ständigt upp) och minnesbilder som blir allt suddigare. Lägg till det ansträngda förhållandet mellan mor och dotter och fram växer ett drama om skuld och straff och försoning. Lite rörigt men ingalunda ointressant, ålderdomen kommer inte ensam. Yle Teema onsdag 28.9 kl. 23.00-00.30
Jacques Brel och hans sånger.

Jacques Brel och hans sånger (Jacques Brel, fou de vivre)


(Frankrike 2017) I Philippe Kohlys dokumentär porträtteras den franska chansontraditionens största stjärna som de facto var belgare (flamländare för att vara exakt). Från kabaréscenen i Bryssel bär det av till Paris och länge låter framgångarna vänta på sig. Det är när Jacques sedan släpper fram estradören inom sig som det lossnar, en gång för alla. Fram växer bilden av en arbetsnarkoman som dock, i slutet av sextiotalet, uppger att han tänker lägga av med musiken. Nu presenterar sig skådespelaren J. Brel som i ett skede även fungerar som transportplanspilot i Stilla havet. Och när han ställer upp på intervjuer är det i regel med en cigarrett i mungipan, vilket innebär att de dåliga nyheterna inte är långt borta. Den ständigt närvarande berättarrösten känns lite påträngande men det får man man ta. I övrigt levande och vibrerande. Yle Teema torsdag 22.10-00.05

ANDRA LÄSER