Vem polemiserar Torsten Fagerholm med i sin ledare om klimatet (4.9) där han skriver att vi för klimatets skull inte behöver ”drakoniska riktlinjer såsom att sluta föda barn eller avskaffa demokratin”?
Flera forskare och debattörer, bland annat jag själv, har i olika sammanhang påpekat att de klimatpolitiska åtgärderna utöver tekniska lösningar även måste rikta in sig på det väl kända och egentligen självklara faktumet att ju fler människor vi är på jorden, desto mer påverkar vi både klimatet och miljön i stort.
Vissa debattörer har dragit detta till sin spets och uppmanat folk att göra det individuella valet att helt sluta skaffa barn. En vanligare och mer realistisk hållning är dock att inte nödvändigtvis var och en behöver helt sluta skaffa barn, men att vi som samhälle bör minska barnafödandet och så snart som möjligt vända befolkningsökningen till en minskning.
Att minska barnafödandet kan ge stora vinster, inte bara ur klimatsynpunkt utan även ekonomiskt, för sådana länder i Afrika och Mellanöstern där kvinnorna i dag föder i genomsnitt 4 till 7 barn under sin livstid. Ett realistiskt mål kunde vara att inom ett par årtionden få ner dessa tal till omkring 2, såsom redan skett inte bara i Europa och Nordamerika utan också i stora delar av Latinamerika och Asien.
Om födelsetalen kunde fortsätta att minska ytterligare några tiondelar även i rika länder där de redan ligger under 2 skulle även detta efter några årtionden innebära en betydande minskning av utsläppen.
Kinas ökända ”ettbarnspolitik” och tvångssteriliseringar bland etniska minoriteter har gjort att många felaktigt förknippar barnbegränsning med diktatur och brott mot mänskliga rättigheter. I själva verket har dock barnafödandet minskat ännu mer i det demokratiska grannlandet Taiwan, helt utan sådana drakoniska åtgärder.
Befolkningstillväxten kan hejdas och vändas med hjälp av förbättrad kunskap om, och tillgång till, preventivmedel, samt främjande av flickors tillgång till utbildning och kvinnors rättigheter över huvud taget, och i slutändan även ekonomiska incitament som gynnar små familjer.
Att vända befolkningsökningen i världen till en minskning är inte en snabb lösning på klimatkrisen, men på lång sikt en nödvändighet, och trots att klimatkrisen nu är akut borde även detta långtidsperspektiv uppmärksammas i de klimatpolitiska diskussionerna.
Vad gäller avskaffandet av demokratin så var det för några år sedan en norsk äldre professor som, desillusionerad med hur demokratierna hanterade klimatkrisen, föreslog inrättandet av en klimatdiktatur. Det finns dock inga fakta som tyder på att diktaturer skulle vara bättre lämpade än demokratier att hantera klimatproblematiken. Det mesta tyder tvärtom på att demokratier är bättre än diktaturer på det mesta. Följaktligen är stödet för förslaget om ”klimatdiktatur” närmast obefintligt bland seriösa aktörer, såväl forskare som aktivister.
Man frågar sig vad som är poängen med att på ledarplats polemisera mot sådana förslag som i princip inga relevanta aktörer på den klimatpolitiska arenan över huvud taget stöder?
Anders Sirén
docent i geografi
Kirjala
Svar:
Rörelser som Extinction Rebellion (Elokapina) efterlyser globalt undantagstillstånd i klimatets namn. Vänsterengagerade filosofer som Torbjörn Tännsjö går ännu längre och önskar se en global despoti i stället för suveräna nationalstater. Ett av fem brittiska barn drömmer mardrömmar om klimatet, enligt en undersökning.
Vänsterpopulismen har blivit till högerpopulismens retoriska spegelbild, full av medvetna (?), demonstrativa överdrifter. Som liberal, mitt i denna ömsesidiga flört med illiberalism, känner man sig vilse.
Torsten Fagerholm
