Insändare: ”Fagerholm vurmar för censur”

11.08.2022 19:19
I en insändare (9.8) går Amnestys verksamhetsledare Frank Johansson i dialog med Hufvudstadsbladets ledarskribent Torsten Fagerholm gällande en Amnestyrapport om Ukrainas krigsförbrytelser, en rapport som dokumenterar ukrainska vittnesmål och redogör för placeringen av ukrainska militära baser i bland annat sjukhus och skolor. Johansson redogör för Amnestys tillvägagångssätt, hur man sammanställt själva rapporten samt hur liknande rapporter använts av media under det pågående kriget i Ukraina (då för att kritisera Ryssland) men också i andra konflikter. Johansson ber om ursäkt för att Amnesty "skrivit inne i vår bubbla" då organisationen inte beaktat det känsloengagemang som finns men säger sig vara ledsen över att Hufvudstadsbladets ledarskribent saknar perspektiv i frågan. Denna ursäkt bemöts på följande vis av journalisten Fagerholm: "Man hade förväntat sig bättre politisk läs- och kommunikationsförmåga av en instans med Amnestys pretentioner." För att förtydliga, Amnesty är inte en journalistisk organisation men det är Hufvudstadsbladet. Ändå är det journalisten Fagerholm som vurmar för censur.
Det här är en intressant vändning, då det tycks mig som om en journalist i grunden talar mot sin egen roll i samhället. Man kunde rentav säga att Fagerholm förespråkar en syn som hör statsapparaten till, nämligen den politiska. Frågan är hur pålitlig en Amnestyrapport vore om man inte kunde lita på dess opartiskhet? Jag har själv haft nytta av rapporterna om människoroven i Sri Lanka i samband med studentupproren och inbördeskriget, ett ämne som också engagerar känslor om än inte på lika brinnande och tillsynes bred front som det pågående ryska angreppskriget.
Frågan är hur pålitlig en Amnestyrapport vore om man inte kunde lita på dess opartiskhet?
Journalistikens främsta orsak, får man väl anta, är rapporteringen av obekväma sanningar, det är det lagen om yttrandefrihet ska trygga. Att stater utnyttjar sagda frihet för oetiska ändamål är inte journalistens ansvar, att den journalistiska produkten sårar och upprör är förvisso ledsamt men samtidigt en oundviklig del av vad det innebär att berätta om saker man kanske helst inte vill höra.
Men denna tanke finns inte hos journalisten, snarare går den att ana i den ursäkt som Amnesty låtit publicera på sin webbsida (9.8), där man beklagar oron och ilskan rapporten förorsakat men konstaterar att Amnestys första prioritet är att den civila befolkningen skyddas. Igen för att knyta an till ämnet som stått mig nära de senaste åren, nämligen Sri Lankas inbördeskrig finns det texter som tar ställning för Tamiltigrarna och ser dem som synonyma med den tamilska minoritetens kamp mot den lankesiska regimen. Sen finns det texter som lyfter upp mångtydigheten i att vara beroende av trupper som också kan utnyttja en som mänskliga sköldar, glädjen och oron och rädslan ett sådant force majeur-tänk förorsakar samt vilka spår det sätter i människor. Om man enbart beaktade allmänhetens känsloengagemang skulle de sistnämnda texterna inte finnas, och följaktligen skulle den vanliga människan, den alla säger sig kämpa för, gå förlorad. Det är i sådana texter som den omsusade Amnestyrapporten man lägger grunden för förståelse.
Adrian Perera, författare
Svar Jag betackar mig för Pereras halmdockor – må det sen vara nidbilder eller missförstånd – angående påstått "vurmande för censur". Amnestys roll påminner om journalistens: att nyktert lyfta fram även det som skaver (det framkommer tydligt i kommentaren 9.8 och i mitt svar till Johansson 10.8). Till denna makt hör stort yrkesetiskt ansvar: öppenhet, källkritik, balans, nyansering och kontext. Här sjabblade Amnesty bort sig, liksom i fallet Navalnyj.
Högt uppsatta anställda på Amnesty tar avstånd från inramningen och tonen i den tvetydiga, obalanserade rapporten – vars luddighet öppnar för vantolkning och missbruk i propagandasyfte. Då saknas inte fler troll i debatten.
Torsten Fagerholm, Ledarskribent

ANDRA LÄSER