Ledare: Sluta tala om ”knark”, Svenska Yle

Ner genom postluckan slinker ett litet paket. Näthandeln med droger är stor. Förr i tiden måste man ha kontakter för att få tag i narkotika, nu kan även minderåriga beställa droger från webbens mörka vrår.

En drogpositiv attityd har blivit alltmer legio också bland högpresterande vuxna som har råd med partydroger, i synnerhet i huvudstadsregionen. Det visar undersökningar av avloppsvattnet, där narkotikahalterna toppar under veckosluten.

Narkoman. Så kallas en person som utvecklat ett artificiellt behov av psykoaktiva, socialt icke-accepterade substanser som påverkar det centrala nervsystemet. Den som använder narkotika i rekreationssyfte – vare sig regelbundet eller sporadiskt – intalar i regel sig själv att den har ”full kontroll” över situationen. Få användare vill klassa sig själva som narkomaner, alla anser att de vandrar längs den gyllene medelvägen – tills det en dag kanske är för sent.

Ännu färre vill tillskrivas den vardagliga beteckningen ”knarkare”. Slangordet knark härstammar från 1950-talet, från det tandgnissel som är typiskt för individer påtända av amfetamin.

Ordet ”knarkare” är långt ifrån neutralt. Det är snarast stämplande, signalerar både låg status och fördomar. Då mediehus rapporterar om laddade, rentav tabubelagda fenomen spelar språket en viktig roll. Därför kan man undra: hur har Svenska Yle resonerat – om alls – angående sitt slentrianmässiga ordval i ett färskt upplägg, en dokumentärserie med titeln ”Knark”?

Det är viktigt att medier vågar fokusera på droganvändningen i Svenskfinland. Vem använder droger, varför? ”Dokumentären har skapats för målgruppen 18–25-åringar. Tonen, tilltalet och formen är anpassade därefter”, förklarar ansvarig producent Oliver Kivi på Svenska Yles webbsida.

Hos yngre generationer kan ordet ”knark” snarast upplevas som fnissigt, och då undrar man om vårt allmännyttiga mediehus har gjort ett medvetet redaktionellt val, ett stilbrott, för att väcka uppmärksamhet. Har det träffat rätt, eller blir effekten ofrivilligt komisk?

I serien ”Knark” betar man av ett brett spektrum av droger. Användare berättar om sina egna erfarenheter, varvat med inslag från sakkunniga angående risker och beroende.

En sorts puff för dokumentären går under vinjetten ”Knark i Karis”. Där går en redaktör ut i kåserande anda och försöker ta reda på om det går att få ”tag på droger ifall man bor i Karis”. ”Och by the way så kallas olagliga droger narkotika”, tilläggs med ett ironiskt leende.

Som ”expert” har man använt en sakkunnig från läkemedelsindustrins (!) branschförbund, Lääketeollisuus.

Svenska Yle presenterar också en fördjupande artikel som dessvärre blir till en oavsiktlig bruksanvisning för den som vill köpa droger via darknet, den krypterade och anonyma delen av internet, eller via så kallade imageboards.

Ordval signalerar makt. Då den svenska enheten inom vårt public service-bolag lättsamt använder stämplande slangord som ”knark” eller ”knarkare”, och omedvetet presenterar en handbok för drog­inköp, blir man fundersam över dessa blandade signaler. Går det inte att utbilda, utmana och informera publiken via ett mer nyktert språkbruk, inklusive större redaktionell distans till ett knepigt, ofta tragiskt ämne?

Våren 2018 gjorde Svenska Yle likaså en öppen granskning av ”knark” – och fick en retorisk smäll på fingrarna av Julius von Wright, före detta chefredaktör för tidskriften Alkohol & Narkotika.

I Finland har bruket av narkotika ökat under hela 2000-talet. Drogbruket kryper ner i åldrarna. I synnerhet under coronavåren 2020 ökade drogrelaterade dödsfall bland unga i oroväckande takt. Finland toppar statistiken på en sorglig punkt: i jämförelse med resten av EU sker här flest drogrelaterade dödsfall bland personer under 25 år. Likaså kommer narkotikabrottslighet allt oftare till polisens kännedom – ett fenomen som vi vet att är kopplat till gängkultur, vars ekonomiska bas just är detta ”knark”.

Finländska beslutsfattare har förlegade attityder och en låg kunskapsnivå vad gäller narkotika. Det ser vi i beröringsskräcken kring en eventuell avkriminalisering av cannabis, och i efterspelet kring medborgarinitiativet för övervakade injiceringsrum.

Vi har svårt att prata om droger. Ofta blir det ett kompakt och onyan­serat fördömande, där vi förfasar oss in i blindhet, eller också ett aningslöst romantiserande av drogkultur. Narkotika borde betraktas som en motsvarande social- och hälsopolitisk fråga som alkohol – som ett beroende och en sjukdom. Då behöver också medierapporteringen vara neutral, varken förskönande eller fördömande.

Vad är då nästa steg: att prata om ”pundare” då man avser narkomaner, eller skriva ”bärs” då man rapporterar om alkoholism?