Koreografier med tid som tema

Teaterhögskolans konstnärliga slutarbeten inom danskonsten brukar oftast bjuda på rätt så unika upplevelser. Det tycks vara fritt fram för modiga koncept, ofta rör man sig långt ifrån vad som många ser att en dansföreställning kunde vara.

Ajan taju är Leila Kourkias slutarbete som koreograf, en genomtänkt, elegant och mogen helhet. Föreställningen tänjde ut både rörelse och röst på ett sätt som verkligen fick åskådarens tidsuppfattning att rubbas för en stund. Största delen av rörelserna var långsamma, suggestiva och lite drömmande, men helheten mådde bra av de lite snabbare sekvenserna och en dos humor.

Av de tre som stod på scenen har Anne Naukkarinen och Laura Pietiläinen dansbakgrund. Pietiläinen har också studerat klassisk sång. Trion kompletterades av karismatiska Visa Kohva, operastuderande vid Sibelius-Akademin. Genom att använda alla tre både röstligt och fysiskt suddade Kourkia samtidigt ut gränserna mellan traditionella yrkesgrupper som dansare och sångare. Att ljud- och sångvärlden byggde på en till oigenkännlighet utdragen sång var en toppen clou, som gick upp för åskådaren så småningom.

Ett ännu mer unikt koncept var projektet Apartment, genomfört av en arbetsgrupp bestående av studerande från Teaterhögskolan och Aaltouniversitetet, med kompetens inom såväl dans, film, scenografi, ljud och ljus. För Teaterhögskolans Linda Martikainen och Aaltos Annina Nevantaus handlar det om deras konstnärliga slutarbete. Att det rör sig om en upplevelse för en person åt gången gjorde förstås det hela spännande. Vart är jag på väg? Vad kommer att hända? Vem kommer jag att möta? Iakttar någon mig utan att jag vet om det?

Temat kretsar kring förhållandet mellan människan och omgivningen. Hur påverkar utrymme, arkitektur, sociala normer och marknadskrafter vårt beteende och våra iakttagelser? Spänningen och överraskningen är väsentliga element, så utan att avslöja alltför mycket kan jag konstatera att det rör sig om ett ytterst lyckat och stiligt genomfört experiment, som kombinerar performance och installation.

Mycket av upplevelsen hänger naturligtvis på en själv, hurudana tankar man fångas av. Själv fortsätter jag att fundera kring begreppet tid. Arbetsgruppen äger min tid under nästan en och en halv timme. Samtidigt är det befriande att verkligen koncentrera sig på något, utan möjlighet att zappa mellan kanalerna. Tankarna går också till hur hårfin skillnaden mellan frihet och kontroll är, stundvis känner jag mig fri samtidigt som arbetsgruppen faktiskt kontrollerar mig under den tid upplevelsen pågår.

Eftersmaken är definitivt positiv, det blir en annorlunda upplevelse. Att göra ett slutarbete i det här formatet känns som ett modigt beslut, och jag hoppas konceptet kan leva vidare i någon form. I det här skedet blir det ju inte så många som hinner uppleva det, men det skulle sitta fint till exempel i ett Zodiaksammanhang.