Som ung hade jag svåra fördomar mot japansk tecknad film, så kallad anime. Jag tänkte mig genomkommersiella och skrikiga historier där pojkarna sparkar karate och flickorna trippar omkring med alltför stora ögon, i alltför små kjolar.
Först i vuxen ålder förstod jag hur fel jag haft. Säkert bjuder anime på sin beskärda del strunt, men mötet med regissören Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli var ögonöppnande. De där premiärerna och nypremiärerna av Disneyfilmer (Bambi, Den lilla Sjöjungfrun, Skönheten och odjuret, Lejonkungen ...) som präglade västerländsk barndom på 1980- och 90-talet, saknade i jämförelse egentlig egenart.
Under samma period hade Miyazaki suttit i Tokyo och visat prov på verkligt auteurskap – och det hade gått mig förbi! Talar vi barnkultur är han Japans svar på Astrid Lindgren.
ANDRA LÄSER
Människohandel
Hundratals finländska män köpte sex av Janet – ”De tyckte om att jag såg ut som ett barn”
08.06.2023 20:42


Regeringsbildningen 2023
Den obekväma partidagen: SFP är ”två olika partier”, men ska det nu talas högt om det?
09.06.2023 05:01

Privatekonomi
Obehagliga sanningen när vederlaget chockhöjs: Husbolag är sällan bankernas favoritkunder
09.06.2023 05:01

