Att kombinera heltidsjobb med föräldraskap till småbarn är kanske möjligt, men ofta för mycket

Det finns saker som jag inte ångrar i livet. Jag ångrar inte att det finns en lucka i min CV mellan maj 1987 och januari 1992. När man öppnar luckan, ser man att där inne finns två egna och ett bonusbarn, föräldraskap, lite timmar som lärare på pedagogiska fakulteten, översättningar, planer på doktorsavhandling. Där finns blöjbyten och lekparker, gröt och vaggvisor, bilderböcker och öroninflammation, operationer och oro. Där finns körkort och musiklekis. Mammaträffar med kaffe och kladdkaka, och barn som leker tillsamman. Syskon som grälar. Kärlek, bekymmer och lugn. Barn som får sova tills de vaknar, en mamma som upplever en period som hon efteråt kommer att se på som en av de lyckligaste perioderna i livet.

Naturligtvis kunde jag ha satsat mera på att skaffa mig materiella saker. Investera i något annat än i att vara mamma. Aktivt utvecklat min förmögenhet och bott lite finare. Satt fart på min karriär. Till glädje för vem? Vi hade vad vi behövde, vi var lyckligt lottade. Barnen var imponerade av fina hus, men klagade inte på vår lilla lägenhet. Och det var ett medvetet val – att inte skuldsätta oss så att ekonomin skulle behöva två föräldrar i arbetslivet, som på 90-talet tedde sig osäkert.